Det är domedagsvarmt. Det är som att vi slipper kliva ner i helvetet – det kommer helt enkelt upp och hämtar oss eftersom det lärt sig att vår samtid är van vid att få allt levererat till dörren. Smyger sig på bakifrån med en kall GT i handen, njutning och skrumplever i ett, det vet vi, men kan inte låta bli.
Helvetet överraskar på ett långsamt vis som börjar gå snabbare och snabbare.
Och vi tänker – bäst att passa på medan allt faller.
Kanske är det bäst så? Kanske är allt ändå för sent?
Jag sitter i skuggan och kippar efter andan. Mycket handlar om att överleva just nu och tiden är en transportsträcka till svalare väder. Jag njuter inte, jag vill bara ha det överstökat. Tack o lov blåser det. Vinden väser i trädkronorna. Kastanjen är redan brun och jag har Googlat. Det är en bakteriesjukdom som klättrat uppåt i zonerna på grund av – trumvirvel! – klimatförändringarna.
På himlen ritar flygplanen spår, ett efter ett, hela tiden, dygnet runt, det tar aldrig slut…
Förrän det verkligen tar slut.
Från min plats i skuggan ser jag den lilla plätten bakom vårt nya gästhus, den där grävskopan hävde upp lera och sten innan husets grund kom på plats. Skopan gjorde hotfulla sår i min trädgård och trots att jag visste att det inte hade kunnat ske på annat sätt, så grät jag inombords för varje gräv, för varje hjulspår.
Det gjorde ont inuti, som om mitt nervsystem var sammankopplat med marken, träden, stenarna som låg så tryggt inbäddade i lerjorden. Vem är jag att bryta upp och skapa ärr? Rita streck i naturen, sätta mitt spår?
Vem tror jag att jag är? Och hur inbillar jag mig att jag ska komma undan med det här?
Så jag blickar upp mot ängen som trängt upp ur den hårt packade leran på sluttningen bakom nya stugan. Fingerborgsblommor. Vita, ljust gula, djupt vinröda, illrosa. Gräs som vajar tungt i den svala vinden. Tusen prästkragar och några blåa skira stänglar som jag inte vet vad det är.
Fridfullt står de där, som en repeterande gospelkör, gungar lite i takt fast åt olika håll, viskar vackra saker. Trivs och njuter. Bryr sig inte om mig, bryr sig inte om något annat än att bara existera för existensens skull.
Det är den enda platsen i hela trädgården jag inte rört på två år.
Ingenting annat är lyckligare än den.
Vad är det vi försöker fixa med vårt målmedvetna strävande? Vårt tillrättaläggande, ägande, hela-handen-pekande, tillrättaläggande, mätande, planerande och reglerande?
Ett flygplan till. Människor som vill bort.
Och jag, här under, som gör allt för att bara få vara kvar.
En liten stund till.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer