Jag har ett förflutet inom teatern. Light, asså. Ett par bra insatser, men mest skämskuddekvalitet. Som för en massa andra exhibionistiska 70-talister.
Jag lärde mig massa – både viktigt och fullkomligt trivialt. Några av mina mest betydelsefulla personer korsade min väg i nån kollationering eller i nån låtsassminkloge bakom nån aulascen. Åh, vad jag älskade teatern och allt den gjorde med mig.
Men jag var lat, då som nu. Repa text och älta repliker asså… bli regisserad… Hmpf. Inte min grej med omtag och upprepning. Så den mest innerliga och kärleksfulla relationen inleddes med improvisationsteatern. Feelingen i en lyckad improövning med flyt – det är livet i dess absoluta essens. Samspelet, magin, flowet. Verkligheten som försvinner. Allt är verkligen möjligt. Då menar jag bokstavligt talat ALLT. Du kan bli miljonär, man, morot, en sjökapten på Atlanten, ditt eget tonårsjag, en droppe vatten, psykfall, en Reinfeldt som röstar rött. En omvänd Jimmie.
Vad eller vem som helst. Hur som helst. På vilken plats som helst.
Men det finns en grundregel för att kunna uppnå den här friheten. En regel som jag tog till mig mer än övriga , nån kväll i en källare på Stockholms Improvisationsteater i mitten av 90-talet. En regel som jag faktiskt fortfarande använder i stort sett varje dag.
Att säga ja.
Regel nummer ett för impro är att bejaka motspelarens förslag för att låta scenen fortsätta till nästa nivå och få handlingen att fortsätta. Annars fimpas händelsekedjan. Ganska så direkt. Dynamiken försvinner och energin tar samma väg. Det blir tråkigt att vara med, det blir tråkigt att titta på. Det blir en axelryckning. En kamp blir det. Man får stångas liksom. Allt blir extra jobbigt.
Om motspelaren istället säger ja… behöver jag gå in på skillnaden?
Hur som helst. Mitt 90-tals-jag tänkte (också) i metaforer och tänkte att det här är kanske är en universell sanning. Jag testar på själva livet, itself. Och testet blev så pass lyckat att jag fortsatte köra.
Vid varje tveksamhet – säg ja. Vid varje nästan-nej-jag-orkar-nog-inte. Säg ja. Vid varje tillfälle när nej:et skaver. Testar ett ja. Det blir inte alltid skitlyckat. Så klart. Det har renderat ett antal alltför sena nätter, sopiga val, märkliga situationer, sjuka upplevelser, dubbelbokningar, nitar, tårar, besvikelser…
Men.
Det har också inneburit en massa galna, roliga, sanslösa nya bekantskaper. Möjligheter och chanser. Idéer, tankar, lyckorus. Erfarenheter, starka känslor, märkliga möten och livsvirvlar som jag aldrig i min vildaste fantasi trodde jag skulle få åka med i. Det har tagit mig ut från säkerheten, ut från tryggheten. Till fritt fall.
Mina ja:n har tagit handlingen vidare.
Och om motsatsen är en axelryckning…
… behöver jag gå in på skillnaden?
Köp Efter Morris här:
Ja!!!