Jag kommer ihåg en tid när det spelade roll om man hade skötbord eller inte. När man på fullaste allvar pratade om sånt och tyckte det var viktigt. När det betydde något att man bodde på tre trappor utan hiss, vilken färg tyget på barnvagnen hade, vilka motiv som fanns på napparna. Tiden när man trodde det spelade någon roll om man valde den fula bitringen som också hade en prasselfunktion på sig eller om man valde den fotriktiga ekologiska (mycket dyrare) i trä.

Herregud. Det var tider det. Rosa tider. Tider av total brist på insikt kring vad som faktiskt betyder nåt. Överhuvudtaget.

När jag ser föräldrar med sina minibebbar så känner jag mig lika gammal som Ötzi the Snöman skulle varit om han levt idag. Har jag varit där? Känns som en annan era. Jura. Yngre Krita. Mellersta Trias.

Idag på t-banan såg jag ett par från 2011 e.kr. med en bebbe på några månader. De var så lika oss, när det begav sig. Jag stirrade för mycket och fick onda föräldra-ögat (“Kolla du, bitch! Men när du själv blir morsa så ska du se att det inte är så enkelt…”). Men jag kan inte sluta fascineras – har jag varit där? Det känns som att jag blivit luttrad i överkant sen dess i så fall. Som att det blivit tuffare än tänkt, när man plötsligt inte bara är förälder till rätt stora barn – utan dessutom ska vara det utan den andra tillverkaren.

Så. Jag är på andra sidan barnvagnar, nappar och små frottélappar från Ikea som man torkar kräk med. Jag är beyond det, men framför allt det andra. Det som verkligen betyder nåt. Nästa gång jag torkar kräk krävs det förmodligen ett helt badlakan. Och spyorna är mer folkölsbaserade. Om lika många år som Julian har funnits nu, är han nästan 18 år. Den där lilla knubbisen med valkar till och med på underarmarna.

Och vad är jag då? Tant? Kärring? Lever jag ens?

Anyways. Alla tider har sin charm. Men jag trivs rätt bra här på andra sidan.

Beyond. Men ändå framför. Liksom mitt i.

Kanske är det här det är precis som bäst.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: