Jag vet inte hur fan jag tänkte. Rufus HATAR att ta bort plåster. Redan när man satt dit det får han en mindre kris. Ändå vill han ha dem, annars kommer blod.

Okej. Det är utgångsläget.

Igår på dagis hade han slagit sig på hakan och fått två (två!!!) plåster från sjukvårdskitet som gud glömde. Eller plåstersorten som gud valde att applicera allt hudklister (köttklister?) på. Allt hudklister han för tillfället kunde hitta i sitt universum. De kunde fan lika gärna tatuerat honom, det hade varit enklare att ta bort. Med laser. Eller lasersvärd.

Så. Vi tog ett av dem imorse. När han var utvilad och modig. Resultatet var förödande. Trauma för alla, även om jag försökte göra det snyggt och snabbt och skonsamt.

Det finns ett till. Som jag nämnde. Men jag har inte hjärta och tänker att det kanske trillar bort av sig själv när han får skägg sen. Eller rynkor.

Jag ville bara förklara upptakten till följande resonemang (som jag dessvärre sa högt, inte bara tänkte).

Han slog sig igen ikväll (han slår sig hela tiden nu, tror kroppsdelarna växer i otakt eller nåt). Storgrät och var förtvivlad. Det är då jag hör mig själv och liksom inte alls förstår mig själv på samma gång. Ni vet känslan.

– Älskling. Men du. När du ändå gråter och är så jätteledsen redan, ska vi inte passa på att ta bort det andra plåstret också då?

Jag har sagt mycket smartare saker än så.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: