Det var länge sen jag skrev något om barnen. Men jag har dem fortfarande. De har inte gått upp i rök.

Den här veckan har varit motig. Springa mellan möten, formulera text som ska vägas på guldvåg (vad händer om jag flyttar den punkten en centimeter till höger där…?) och intervjuer som kräver sitt.

Splittrad.

Så lubbar man till dagis som alltid verkar passa på att stänga 16.00 under mina veckor (så ÄR det inte givetvis, det bara känns så). Man lubbar snyggt när det är halt. Och man har en tiokilosväska på ryggen. Man lubbar med livet som insats. För man vill inte vara den ensamstående morsan som inte klarar biffen.

Man ska klara allt.

Fast räntorna går upp, lönen går typ ner och jag födde mitt första barn på det sämsta datumet på året – efter jul, men innan januarilönen. Så pass sent i januari att det sen länge är tomt på kontot och alla tidningar publicerar artiklar på temat “Så klarar du det tuffa januari, din jävla fattiglapp”. Och man tipsas om att ris och bönor innehåller tillräckligt mycket närning för att man ska klara sig i alla fall ett par veckor utan att få bestående men.

Jag har kollat – det finns INGA tårtrecept med ris och bönor. Och det finns INGA nioåringar som inte vill ha födelsedagspresenter.

Men jag är smartare än somliga tror. Jag skrapade ihop till ett par jeans och en tröja. Och en bok. Och ett kort.

I kortet står – “Jag har slutat köpa leksaker för jag är trött på konsumtion. Så jag har kirrat barnvakt till din lillebror så att du och jag kan gå ut och göra något tillsammans, bara vi. Du väljer vad vi ska göra – bio, museum, fika, åka till månen. Dina ord är min lag.”.

På så sätt skjuter jag lite på utgifterna. Jag, så att säga, skjuter problemet framför mig. Kolla! Där borta står ett problem och hänger! Hej, hej, problemet! Jag kommer och löser dig. SEN!

Och nu tänker ni  att jag är en ond mor som vägrar köpa leksaker. Och det kanske jag är. Men jag har minst fyra kartonger med leksaker sen jul i den här lägenheten. Ingen av dem är ens öppnade. Och jag har flaggat i god tid för att undvika besvikelse. “Det blir inga leksaker”. Han hatar mig inte, men han kanske inte älskar mig skitmycket heller i och för sig. Men det är så här det är nu.

Klyscha, ja absolut – men lycka finns inte i prylar. Vi diskuterar det ofta, jag och Julian. Vi är ense om att konsumtion ger snabba kickar. Och jag är LIVrädd att mina kids ska hoppa på platt-teve-tävlingen som jag tror tar udden av det som är att leva på riktigt. Pseudoliv.

När jag ser honom ligga på mage i överslafen på våningssängen, djupt försjuken i en Kalle Anka. “Mamma, var ligger Anderna? De finns väl inte?” “Jo, det är en bergkedja i Sydamerika” “Jaha… jag trodde de hade kallat det för det för att det är änder… liksom ankor… Ja, du vet. And… Kalle Anka…” “Jo… de har kanske tagit med det därför, men det FINNS en bergskedja som heter det på riktigt”.

När jag ser honom ligga där och liksom klura, så vill jag egentligen äta upp honom. Men jag vill också på nåt vis säga till honom, fast det inte går, att det han upplever just nu, just där och just då är  – barndom. Att Legot inte är barndom, utan minnet av vad man gjorde med det.

Och det här tror jag är ett nytt inslag i nutidens “barnuppfostran” (skulle vara förmätet av mig att säga att jag sysslar med NÅN form av barnuppfostran… herregud… jag är väl inte Anna Wahlgren!). Att behöva föra den här dialogen kring lycka, kickar, behov och konsumtion. För den behövdes inte förut. Då fanns Lego. Nu finns Lego i tusen varianter. Många möjligheter, men också många krav på att vara som alla andra. Att HA som alla andra.

Att HA är plötsligt att VARA.

Jag vill inte. Jag kliver av nu. Jag må vara ond, men jag gör det.

Så jag köper ett kort. Och skriver en text.

Och skapar ett minne.

(Eller så försöker jag bara rättfärdiga att jag inte har råd med Lego…)

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: