… den finns säkert. Ibland tror jag att alla andra tillhör den sorten. På riktigt. När jag är energilös och nere känns det som att jag är det bara för att alla perfekta liksom står uppe på mig. Som att det är sådana som jag som liksom möjliggör deras existens. Perfekt finns ju inte om det inte också finns uselt.
Det perfekta folket är effektiva varenda minut av arbetsdagen. Alltså varenda minut. De behöver aldrig en startsträcka mellan en arbetsuppgift och en annan – de bara byter. De har alla filerna på datorn i särskilda, logiskt döpta mappar. Inget ligger på skrivbordet och OM de har några filer där så har de andra namn än “text_201210” eller “Rensat_kopierat” eller “fest”. Givetvis har de alla foton sorterade i namngivna mappar. Inte i tre mappar som heter 2007 och som också innehåller bilder både från 2006 och delar av 2005. Men bara delar av. Resten av 2005 ligger i mappen “Bilder”.
Saker faller liksom aldrig emellan för det perfekta folket. Det känns aldrig motigt med sexårskalas och inbjudningar och presentshopping. De vet alltid precis hur det ska vara. De ser fram emot julen och går igång på att julpynta och handla nya dekorationer. De klagar aldrig. Inte på ont om pengar, för det har de aldrig. De reser lite hit och dit och tycker inte alls att det är jobbigt att packa. Och de inreder och piffar och fixar och har koll. De syr saker själva och ser till att saker och ting passar ihop. De ser fram emot att styra upp ett barnrum och hitta roliga och bra lösningar för förvaring.
Jag är usel. Verkligen. Jag hatar inredning, är en sopa på förvaring. Lat, helt fantasilös och snackar en jävla massa inredningsskit men har aldrig ens sett en verkstad. Mitt arsle, där tummen vuxit fast, sitter permanent fast i vagnen. Jag får massa saker gjort på jobbet, men sen tar det stopp.
I maj 2010 uttalades orden “Den här fondväggen… den ska ju bort! Så fort som möjligt”. I november 2012 blev det en sanning. Tack vare min pappa och mamma som helt enkelt tog saken i egna händer.
När vissa saker växer över sina breddar så GÅR det inte att ta tag i det. Det bildas en osynlig tankevägg som inte går att forcera. Man vet inte i vilken ände av skiten man ska börja dra. Och tiden går. Och högarna växer.
Medan pappa rollade och jag jobbade, rensade mamma hela barnens rum. Kastade, sorterade, vek, flyttade.
Nu går jag bara runt här hemma och vill aldrig gå härifrån. En frid. En själslig lätthet som bara ordning kan skänka åt en stökig själ.
Så jag skickar ett sms och skriver hur mycket jag uppskattar hjälpen. “Vi gör det så gärna när vi vet hur du kämpar för ett bra liv för dig och dina barn. Vi tycker det är roligt”.
Jag hoppas jag någon gång får rolla åt mina söner.
För det betyder kärlek.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer