En vecka, en sol, en måne, sex nätter. Tusen skratt och en himmel. Tretton röster och tretton viljor. Tretton åldrar.

Kompromisser, gnäll, förtjusta skrik mot glittrande vik. Den söta varma doften av högt torrt gräs, det knäppande bastuaggregatet och bestämda vuxna eller springande små steg på bryggans grova virke. Ljudet av svalor, ljudet av syrsor, ljudet av lycka. Från en barndom till en massa andra.

Ljudet och doften av en sluten cirkel.

Timmar som går genom morgondis och kolmörker. Genom stjärnklara nätter och nattliga bad.

Plötsligt tar de slut och det är dags att lämna. Packa, städa, ordna känslorna, lägga dem på plats och låtsas som att livet är rättvist.

Sitter på båtens akter med fötterna i skummet och pannan mot relingen. Gör allt som går för att spara och samla och fånga det här jävla ögonblicket som bara glider iväg och hamnar i vågorna bakom oss. Slår mot något skär och är borta för evigt. För varje gång båten kränger till är jag ett par meter längre bort. Närmare det som blir minnen, närmare det som är verkligheten. De salta tårarna mot det bräckta vattnet. Saknaden som redan sköljer som värkar, trots att det ännu inte är helt över.

Det salta skummet svävar upp, tar sig in och samlar sig som en extra kammare precis vid hjärtat, precis där det slår som hårdast. Där kan ingen ta det ifrån mig.

51 veckor kvar.

Lägger i backen och kontrasten med foten på kopplingen går som en stöt genom benet. Ingen del av mig vill gasa och lämna, men gör det ändå.

För inget är oändligt och inget ska heller vara det.

Bara havet ska vara det. Och den extra kammaren intill hjärtat pumpar skummet runt i små ljuvliga cirklar.

Det pumpar i 51 veckor.

Och det startar nu.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: