Jag har en liten pall i köket som är mitt kontor. “Kontor”. Där samlar jag travar av böcker och block och lösblad och mappar och skit. Just nu ligger den ett par böcker om kreativitet, en om stories samt en klients första bok (jag har fått äran att hjälpa henne med redigering av nummer två) och en massa lösa blad med anteckningar jag skrivit – men inte själv kan tyda.

Många av blocken är ganska prick halvfyllda (Fattar inte varför jag lägger av hela tiden? Mitt i liksom?). Sidor är utrivna eller överstrukna på ett dramatiskt vis, som att nej nu för det tamigfan vara nog. En del mindre är helt nya. Små snygga anteckningsböcker som man öppnar med ett litet stänk av nyfikenhet, bara för att upptäcka att de aldrig blivit rörda. Alla rader tomma. Vissa har inga rader alls och då vet man att de införskaffats under en kreativ period. I ett mood där jag kände att nehej, jag är en fri människa, jag behöver inga rader, jag vill bara skapa, utan gränser etc etc. De så kallade “prettoblocken”.

Gång på gång börjar ägaren till alla dessa papper och block om på nytt i tron att denna gång, då jävlar ska det bli ordning. Det ska punktas upp, struktureras och sorteras. Nya sidor påbörjas, alltid med ganska fin handstil där i starten. Man kan se att skribenten, trots allt, verkligen försökt skärpa sig. Det kan finnas streck och rutor och punkter för att dela upp och göra klottret lättläst. Men sen händer något, samma sak varje gång. Det börjar spåra ur och man kan se en antydan av kamp hos skribenten som emellertid ganska snart ger upp och börjar plötsligt anteckna som en crazy person överallt. Inget går att förstå och det är helt obegripligt varför hon ens plågar sig igenom detta uppenbart misslyckade projekt.

Hon eftersöker en logik, det är tydligt. Det måste finnas en logik i detta, ett mönster. Kanske om man vrider lite på blocket?

Men det finns ingen logik. Det finns bara en förlorad själ som famlar blint i sitt sökande efter kontroll. En sån som sorterar i högar efter former, inte efter innehåll, vilket gör att inget någonsin ändå går att hitta. Som bara kastar allt i en påse och stoppar in den i en låda, ställer lådan i garderoben och sen omgående glömmer dess existens. För det finns ju massa saker som är ROLIGT som behöver göras.

Famlande, kämpande. Bland lådor och högar. Som ett livsverk, fast tvärtom.

Och även fast jag vet att det är obotligt det här tillståndet, så släpper den aldrig taget – känslan av att det finns en morgondag då allt plötsligt klarnar. En morgondag då allt ska sorteras, ordnas och bildar harmoni i skåp och lådor och travar. En dag då jag njuter av att organisera, en dag då jag hittar det jag behöver (åtminstone samma halvår som jag faktiskt behöver själva grejen), en dag då lakanen manglas, strumporna hör ihop, glasen har samma utseende och sladdarna inte går tvärs över vardagsrumsgolvet likt dödliga spionsnubbeltråder.

Den dagen. När den dagen kommer.

Då ska jag ställa in dammsugaren i garderoben i hallen.

För då kommer den få plats där.

Men det lär inte bli just imorgon.

För jag har så sjukt många tomma block att fylla med obegripligheter. Och det, mina vänner, är mycket, mycket, mycket roligare.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: