När jag satt och snorade på min syster i december var det morgondagen jag fruktade mest av allt. Första dagen ensam på torpet. Nu är den snart här. Och det är faktiskt tyngre än jag väntat mig med tanke på att jag faktiskt bitvis mått väldigt bra den senaste tiden. Men nu drar paniken förbi i små stråk. Jag vill bara dra. Bort. Bort. Bort. Tårarna kommer tillbaka, även om jag gör mitt bästa att hålla dem tillbaka.

I-landsproblem säger ni. Sälj skiten då, bortskämda kvinna! Sitta och böla för att man har ett fantastiskt landställe. Skämmes tamigfan! Ja. Jag vet. Jag skäms lite.

Men det är såhär; det har blivit en hang up. Klarar jag detta, klarar jag att göra det till mitt, då har jag kommit långt. Det här är en dröm jag haft så länge att jag inte ens vet när den kom. Släpper jag den, släpper jag så mycket mer än bara en möglig stuga i skogen. Jag släpper en del av mig själv och det är precis det den här skilsmässan inte får innebära. Ett borttappat jag.

Så jag åker ner. Jag slår på pumpen (hoppas jag…), jag städar upp, jag rensar ut. Målar om. Klipper grenar och pratar med grannarna. Jag sår nya blommor på nya platser. Det är jag nu. Jag och barnen. På sikt ska jag driva bort Davids ande och så småningom kommer jag sluta se honom släntra runt med en spade i handen i trasiga jeans och gummistövlar. Ctrl+x på honom.

Det finns en mening med allt. Det är min övertygelse. Och nu är det meningen att jag ska lära mig att leva med mig själv.

Mitt livs största prövning som jag tänker klara av. Önska mig lycka till.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: