Jag fyllde 43 häromsistens. Som vanligt blir jag förvånad över siffrorna som tickar på och ansvaret som de bär med sig. Är jag vuxen nu då? Inte än. Men kanske vid 44? Jag förstår inte när det ska ske.
Nåväl. Jag har ju klarat av en del grejer hittills så det ska nog gå bra ett tag till.
Nu blir det svårt att förklara. Men jag börjar så här: jag har två barn. Två individer som fyller min tillvaro med något som jag inte kan greppa. Två personer som är väldigt olika.
Dagen innan jag fyllde gick den ena – han har snart funnits på jorden i nio år – och köpte presenter till mig. Helt själv, som en överraskning, gick han, med lite fickpengar, och köpte en blomma och en present. Han räknade ut vad han hade råd med, travade ner till blomsteraffären och sen vidare till den lilla presentbutiken på torget. Han fixade, via en klasskompis, ett fint kuvert och ritade ett eget kort med ballonger och hjärtan och en grattishälsning.
Givetvis – jag dog nästan.
Och den andra sköningen. Han gav mig i present att “jag gick ju upp innan du gjorde – för en gångs skull”. Det och en instagrambild var hans present.
Givetvis – jag dog nästan.
Nu vill jag inte riva upp himmel och jord eller ens påstå något. Men jag tror – observera – TROR… att hade den förstnämnda varit född till flicka så hade jag fått höra att hans omtanke varit “typiskt tjejig”. Och den sistnämnde hade agerat som en “typisk kille”.
Håller ni med? Jag håller med mig (det händer för övrigt rätt ofta).
Nu råkar de här två snubbarna ha en mamma som inte tror på den där grejen. Hon tror att allt sånt där är skapat och hittepå. Hon råkar tro att folk helt enkelt beter sig olika om de får förutsättningarna att göra det. Om de får synas och höras på ett sätt som sträcker sig långt utanför den långtråkigt begränsande könsnormen.
En förälder som ser dem i ögonen istället för mellan benen.
Jag älskar deras olikheter. Jag vill äta upp dem. Konsumera dem. Ja. Helt osunt. Jag är säkert sjuk i mitt föräldraskap på många sätt.
Men en sak som jag vägrar att se som osund är viljan att ge dem hela spelrummet som individer. Alla sidor, alla egenskaper, alla viljor, önskningar, drömmar, möjligheter, galenhet, pain in the ass-het. Alla mänskliga sidor som de bär med sig och har burit med sig ända sen de lämnade min kropp.
Motsatsen – är det inte den som är osund? Att halvera. Halvera genom alldeles för små ord och förväntningar och redan färdiga definitioner.
Är det inte märkligare att vilja halvera sina barn? Att bestämma vilka de är utifrån regler som inte ens finns, annat än i vår vuxna och smala fantasivärld som återskapas gång på gång i filmerna, böckerna, teve-serierna, verkligheten?
Samhället och hela världen kan göra hur mycket som helst för att försöka avgränsa och inboxa och förminska med tankar och ord. Men jag står benhårt fast: rubba inte min regnbåge.
Rubba inte den.
För det finns en skatt vid slutet.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer