Aldrig har en fredag varit så efterlängtad, tror jag. Nu – lugnet som sprider sig. Barnen framför en film. Kycklingen i ugnen. Jag och en kall öl framför datorn. Bakom mig – något stort.

Jag ska jobba ikväll. Men som Julian säger “Du har ju så himla roligt jobb, så det gör ju inte dig nånting alls”. Right. Och jobbet jag ska göra kräver en fredagkväll. Garanterat. Något jag försökte göra idag, men som hela tiden fick steppa åt sidan för annat tjafs. Det här kräver fokus. Det här kräver närvaro.

Jag ska skriva ut min intervju med John Cleese.

Och jag ska inte tjata mer om det här, för de flesta är nog rätt trötta på mig. Men jag måste få nöjet att åtminstone återge den första minuten. Och lite till…

Fick ett hemligt nummer, en kvart innan det var dags att ringa upp. Satt på en pall i köket och andades och tänkte på att jag fött två barn och genomgått skilsmässan från hell – jag borde kunna göra det här också. Slog numret. Kom till receptionen på ett hotell. Frågade efter rätt rum. “Mr Cleese in room piiip, please”. “Can you please hold, the line is busy”. “I’ll hold!”. (Va fan tror du?)

Reklamröst pratar om det förträffliga hotellet. Det klickar till. Jag har tunnelseende och tänker att inget får gå fel nu. Inget.

Klick. Det snurrar till.

“Hello…”. “Yes, hello. The line is still busy. Please hold… wait! Now. I’ll put you through…”.

Tempot på mitt hjärta vid det här laget. Köket som försvinner. Omedveten om att jag äger en kropp. Fokus. Andas. Jag kan göra det här. Det här är kul. Han är bara en människa och inte alls en Gud. Och han heter Mr Cleese… inte Mr Fawlty…

Klick.

Rösten. Som det bekantaste. Som den alltid har låtit. Som någon jag känner så väl.

“Hello!”. “Hi… is this mr John Cleese?”. “Yes! That’s him speaking!”. “Oh, my god…”. Skratt.

Sen sitter jag där i exakt femton minuter och samtalar med den enda människa på jorden som jag ärligt kan säga att jag verkligt och innerligt beundrar. För sin intelligens. Humor. Engagemang. Talang. Timing. Begåvning. Människan som följt mig under alla mina levnadsår – genom varje stadie. Jag har hans röst i mina öron. Han säger mitt namn. Vi skrattar ihop. Inte bara jag åt honom, utan också han åt mig. Vi har liksom… kul.

Han är klok och ödmjuk och fantastisk. Han vill att jag kommer upp och säger hej om jag kommer på Inspirationsdagarna på Cirkus i november. “I would really like to meet you in person, Frida”.

Han ber om ursäkt för att samtalet är så kort och jag säger att jag är oerhört tacksam att jag fick prata med honom en hel kvart och att det är en kvart längre än de flesta får chansen att göra. Vi säger “Bye!” och sen försvinner han.

Köket kommer tillbaka. Min ansiktsfärg likaså. Jag är så torr i munnen att jag inte ens förstår hur jag lyckades prata. Gråten och händerna som bara darrar. Jag ser ner på mina anteckningar och ser ord som “space” och “boundaries” och “Chapman”, “Wanda”, “types”, “need someone in charge”, “shut them up”, “bored – women”.

Och jag vet redan precis hur jag ska få ihop det.

En dröm har gått i uppfyllelse. Och jag visste inte ens om att jag hade den.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: