De riktigt stora författarna som jag beundrar – Joyce Carol Oates, Siri Hustvedt, Stig Dagerman, Donna Tartt, John Ajvide Lindqvist och de andra… Nog avbryter (avbröt i Dagermans fall – svårt med tempus när endast en av fem är döda?) de sitt skrivande för att torka kräks och hålla om en liten darrande kropp en fredagkväll? Nog får (fick?) de också vårda sjuka ungar och prestera samtidigt? Nog har (hade?) de tvättstugan? Prata jobbsamtal och plocka ur diskmaskinen simultant?
Klart de gör sånt. (Gjorde i Dagermans fall.) Klar de har ett basic liv.
Jag har aldrig – faktiskt, tro det eller ej – närt någon slags författardröm. Jag är alldeles för lat och kicksökande för att harva med samma projekt i flera månader. En professor på en universitetskurs jag gick en gång tyckte att jag skulle söka forskarutbildningen – tack o lov var jag redan då klok nog att haja att det inte alls lirar med min personlighet. Skriva om samma sak i FYRA ÅR – you have GOT to be kidding me kära farbror universitetsprofessor! Jag är glad att andra gör det – för mig: fullkomligt otänkbart. Jag som knappt kan skriva om samma sak i fyra timmar utan att dö tristessdöden.
Så det är inte mitt val, skyll icke på mig. Den har VALT mig. Den jäveln. Boken är som Alien i… ja… Alien – den bara måste ut. Den vill låta sig skrivas, men den tänker fan inte göra ett skit själv. Jag ska tydligen vara nåt slags värddjur för den här skapelsen som ska krystas och pinas fram.
Och som jag älskar den. Och hatar den. Parasiten.
Ju snabbare den kommer ut och lämnar mitt psyke, desto bättre.
Men kampen… kampen mot tiden och mot strukturen. Det är väl gulligt och charmigt att vara klädsamt slarvig och ostrukturerad tills det verkligen gäller. Dispositionen blir min död. Det visste jag redan i grundskolan när man betygsattes för innehåll och för DISPOSITION. “Spikdotter, det är bra det du skrivit, men jag saknar en disposition.” (Sa aldrig någon eftersom jag inte hette det då, men ändå, ni hajar.)
Jag förstod aldrig ens ordet – vad betyder det? När jag fick uppgiften i min hand visste jag ändå precis hur jag skulle lägga upp det. Det bara föll på plats i skallen, omöjligt att redogöra för. En process utom min kontroll. Att förklara den var omöjligt och i takt med att jag försökte, slocknade viljan att utföra uppgiften. Minnen som än i dag tar sig fysisk form. Svettas!
På samma vis är det fortfarande. Jag bara vet hur texten ska byggas. Oförklarligt. Det sitter i fingrarna. Skallen bortkopplad.
Och det kan den ju vara om det gäller en uppsats eller en längre intervju… men den här bokgrejen. Killing me softly. Jag bara skriver lite här och lite där och har panik över att det inte finns en plan – för vem – jag frågar vem? -ska kirra den? Jag är oförmögen.
Och då är det praktiska upplägget ändå ingenting om man jämför med den verkliga utmaningen – att hitta skrivtiden. Hey! Now THAT’S an utmaning, som vi säger.
Jag drömmer om en oavbruten vecka – helt utan distraktioner. Bara jag och mitt Evernote-dokument. Och kanske M som helt magiskt dyker upp med kaffe eller vin vid exakt rätt tidpunkt. Som en tankeläsare.
En vecka som inte ser ut som hackad sallad, utan mer som marängsviss i strukturen – slät, sval och fantastisk.
Japp. Det var det. Nu skrev jag det här – istället för “det där”. Jag blev avbruten, som sagt. Några spyor kom emellan.
Och nu måste jag gå och häng upp ett handtvättat underlakan, fem gosedjur, en handduk och ett påslakan.
Hur ska det gå det här?
Hur fan ska det gå?
Köp Efter Morris här:
Releasefest i bersån!
Det kommer gå! Snart öppnar du torpet, tar en vecka ledigt, och färdigställer/krystar ut den där ungen också.
Ja, det kommer gå! Frustrationen blev bara så otippat stor nu när jag liksom bestämt mig för att genomföra det – och så kommer 900 saker emellan hela tiden. Men jag har diskuterat med mig själv och måste försöka fokusera på att göra det här till ett lustfyllt projekt – inte ångestfyllt. Då tappar jag språket. Så jag hejar på mig själv! Och snart sitter vi i bersån igen… Puss!