Jovisst. Jag är helt slut nu efter två veckor med barnen dygnet runt. Tröttheten och sömnbristen är en nivå, den andra är det ofantliga ego-dränaget. Minns inte vilka behov jag har längre, förutom de mest basala – mat, dryck, sömn, toalett, närhet.

Men det innebär knappast att jag ser fram emot att lämna dem imorgon. Jag vill vara med dem (nästan…) jämt ändå. Det måste ju vara någon slags destruktiv gen som gör sig gällande i varje förälder.

Dagen har haft ett skimmer av “vi-ses-först-om-en-vecka-igen” över sig. Extra gosigt på nåt vis. Kom upp från Trosa. Hjälptes åt i tvättstugan. Bakade frallor (som blev helt magiskt goda). Handlade. Kastade bort en gummiboll i fontänen på Årsta torg. Lagade en jättegod kycklinggryta med morötter och vitt vin. Såg teve. Läste.

Sen somnade den yngsta till ljudet av den äldsta som låg som en elvisp på övervåningen i sängen. Han har inte myror i brallan – han ÄR själva myran. Ärkemyran.

Och visst. När jag tänker på det. Imorgon kväll efter jobbet kommer jag kunna ta en promenad, äta vad jag vill och om jag vill, skriva, se en film, träffa folk. Allt som är i stort sett gratis och som jag känner för kan jag göra. 

Så en barnpaus kanske inte är så dumt, det kanske rent utav är på sin plats. Jag har en vecka på mig att vila upp mig.

Sen börjar myrornas inbördeskrig igen. Och jag är snart F.N. igen.

På många sätt.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: