Jag åkte ner för att ta farväl av farmor. Det var fint. Det blev en begravning som var hon. Prästen sa fina saker. Träffsäkra. Det är bara när man börjar prata gud i kyrkan som jag kommer av mig. Gud stör min sorg. Jag har svårt att sjunga psalmer. Det funkar inte. När jag la min blombukett på kistan och sa farväl så viskade jag i mitt inre “Farmor, åk upp och kick some ass. Både du och jag vet att nu är det slut. Det finns inget mer. Och det är inget fel i det.”. I min värld, som är den enda jag personligen känner till, så är det att förringa livet självt att påstå att det kommer nåt sen.

Hur som helst. Sen åkte vi upp till stan, jag och syrran. Hon för att hämta sin dotter på dagis, jag för att packa, hämta mina barn och sen åka ner samma väg jag kom. Jag ville vara med mamma och pappa ikväll. Den här helgen. Jag vill vara här.

Vi åt middag, drack vin och pratade om livet. Min mamma är den klokaste, mest inspirerande människan. Hennes styrka har blivit en del av min.

När klockan var nästan tolv gick vi en nattpromenad upp till graven med varsin ficklampa för att titta på alla farvälbuketter. Vi fortsatte prata om skilsmässan, kärleken, vändpunkter, kriser. Allt. Sen sa vi god natt och jag gick in till mig.

När jag stod med tandborsten i munnen kände jag mig plötsligt så lycklig. Som har allt jag har. Mina barn. Mina familj, mina vänner.

M.

Mig själv.

Jag har mig själv. Och så mindes jag hur jag så ofta under de sista åren med David velat vara någon annan. Jag var så obotligt trött på mig själv (om jag hade vetat var i tiden de blogginläggen finns så skulle jag länka nu, men sorry). Så många morgnar jag vaknade med en suck och ett konstaterade “Jaha. Jag är fortfarande jag. Fan också.”.

Nu är det nåt helt annat. Jag tycker att jag är rätt spännande. Tillvaron är helt oförutsägbar och vad som helst kan hända (inte exakt VAD som helst kanske, men ni hajar poängen). Ledan är utbytt mot nån form av nyfikenhet. Vart är jag på väg? Hur långt kan jag ta mig? Vem kommer jag att utvecklas till? Vilka nya situationer kommer jag att hamna i?

Vilken grej.

Vilken gränslöshet.

Vilken ny tillvaro.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: