Idag för fem år sen föddes min andra son. Mitt andra barn. En till liten medmänniska sattes till en odefinierad värld. Redan i magen kände jag läget. En glad, nyfiken, men lite jävlig person. Precis. Så. Blev. Det.
Vi skulle fira ihop idag. Alla fyra. Alla vi som var en familj och någonstans kanske fortfarande är det. Även om den inte ser likadan ut längre. Vi åt på en restaurang inne på Söder. Rufus ville ha sushi.
Och där satt vi. Som ett normalläge. Åt och drack och skrattade. Och Rufus fråga sen förra veckan ringde i mina öron. Frågan som inte går att besvara på ett bra sätt. “Men ni bråkar ju inte längre, mamma. Så nu kan ni väl bo ihop?”.
Nej. Vi kan inte det, mitt barn. Den tiden är förbi.
Och allt det dubbla. Kastas omkring och förhålla sig till något som i viss mån kan kallas kallprat. Har vi alltid pratat så här? Nej. Självklart inte. Men hur såg det ut? Jag har en total oförmåga att fånga det gamla. Det där som inte går att fota och titta på sen. Det där som var – hur var det egentligen? Det går inte att framkalla. Alla de där orden – både de onda och alla de fantastiska – de har formulerats, glidit iväg, svävat ut i Vintergatan och fortsatt bort och iväg. Saker som var på liv och död går inte längre att minnas. Och ändå är det nåt som skaver. Något jag inte alls kan greppa. En främling som jag delar så mycket med. Faktiskt det viktigaste i livet.
Det där som var – hur var det egentligen?
Sen gick vi. Tog bussen. Barnen fick pussbehov och jag med. Jag ville hålla dem kvar. Jag vet att det är en bagatell och ett I-landsproblem men just nu är det tre ljusår mellan Fruängen och Årsta.
Och jag vill inte släppa.
Nere på perrongen på Slussen kom deras tåg och Rufus ögon fylldes med tårar. De trillade ner på den där mjuka kinden.
Jag höll mina ögon och kinder torra tills dörrarna stängdes.
Hej då. Älskade, underbara femåring.
Du är mitt hjärta.
Köp Efter Morris här:
Tack hörrni. Det går upp och det går ner. Det är fortfarande så. Och ikväll fick jag ett mail som kom från en annan tid… så nu sitter jag här med samma tankar i ny form. Ännu en gång. Börjar förlika mig med att den här processen kommer att vara livet ut.
Livet ut.
Men det är så det ska vara.
Kram alla. Ni betyder så mycket.
Jag vet precis hur det känns!!! Fick efter en liknande situation välja bort att köra motorvägen hem då tårarna rann hejdlöst nerför kinderna…
Så sorgligt och så fint skrivet. Pilen träffade rakt i hjärtat igen. Vill bara krama dig. KRAM
Fy fan. Bara. Fy fan.
Kram på dig Frida. Det är pest att längta efter sina barn. Och förbanna det skilda livet, fast livet ihop inte är något alternativ. Det är svårt, det är hårt och det känns. Tänker på dig.
Fy fan vad era kommentarer värmer mig. Just nu. Just ikväll. När allt vara känns… VARFÖR?!? Förvirring och sorg och längtan i en salig röra. Tack hörrni. Det värmer nåt så inihelvete. Bara så ni vet.
Fina fina Frida. Nu har du fått mig att gråta igen.
Hej Spikdotter,
jag dör lite grann när jag läser dina otroligt berörande texter. De är så vackra att jag ibland önskar att de inte hade formulerats. Fast jag vill inte ha de oformulerade heller. Hoppas dina kinder har torkat lite nu och att kvällen kanske får fortsätta hos ditt M istället.
Kram från sjöstan