När jag ser tillbaka på det senaste helt vidriga halvåret går det att följa svängningarna och utvecklingen i musikvalet. Inte alls konstigt. Men nu fick jag lust att kartlägga.

Man kan väl säga att det började helt musiklöst eftersom jag hade en ganska begränsad tillvaro på den fronten innan infernot tog skruv (gillar att vara lite Strindbergsk emellanåt). Jag har gått från bakgrundsmusik på middagsbjudningar till att ha växt samman med min iPod på några månader. Varje timme har haft sitt eget soundtrack, varje känsla sina egna toner, varje ångest sin egen textrad. Vissa stunder har jag KÄNT mig som musiken, om det är någon som känner igen den känslan. När man liksom BLIR en låt. Nej, ok. Den känslan kanske är högst lokal€¦

September blev en Laleh-månad. Hoppet var stort, vi grejar det här, det blir tufft men det går. Köpte biljetter till hennes spelning till David i bröllopsdagspresent den 23:e. Det var ju kanske inga stående ovationer för initiativet, men vi gick i alla fall. Jag grät nästan hela konserten. Rakt in, rakt igenom. Mitt krossade hjärta slog så hårt.

Sen frossade jag lite i Olle Ljungström. €œGå aldrig din väg€¦€ – vår bröllopslåt gick på repeat. Lika smärtsamt varje gång. Är jag masochist möjligen? Sen lite “fan vad det är synd om mig”-soundtrack med  Skunk Anansie. €Hope you€™re feeling happy now€¦ Wonder what you doing now, wonder if you think of me at all€¦ Just because you feel good, does€™nt make it right€¦ still want you here tonight€.

Och naturligtvis Kevlarsjäl – €œSå länge hjärtat mitt slår så minns jag dig där, du stack ett hål i min kevlarsjäl och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl€. Stanna hos mig – “Det är över nu, Och jag som aldrig gillat nostalgi, Jag gråter nu, Så släck mitt ljus”. Visslaren – € Jag sparar allt du slänger, Allt det fula som berör, det har blivit svårare att laga det du förstört€. Berg och Dalvana – € Det spelar ingen roll, om du håller mig hårt, Ingen kommer att, minnas om 100 år, Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt, Som vi glömde att vi älskade varandra”.

Sen övergick jag långsamt till lite mindre tung revanch-Kent. 747 – € Ni kan skratta om Ni vill, Håna oss Vi rör oss Ni står still€¦”. Till slut blev det till och med Kungen är död – € Nu när kungen är död & hans drottning är fri, går jag före i kön, Återuppfinner mitt liv”. Nu börjar det hända prylar.

Sen började jag långsamt kunna släppa Jockes hand. Via Ratata och lite annan 80-talsnostalgi. Och Spotifylistor från alla sköna vänner. Och P3, inte minst. Jag är kär i Public Service. En sväng via Manu Chao. Freddie Wadlings poesi. Carl-Johan Wallgren. Depeche.

Och i morse MJ plötsligt. Unbreakable €“ € You can€™t touch me, cause I€™m untouchable, and I know you hate it and you can€™t take it, you€™ll never break me cause, I’m unbreakable€.

Från förkrossad till okrossbar. Fullständigt. När slår man i taket? När kommer backlashen? När räknas det som hybris?

Faktum är att jag skiter i det för tillfället. Och fortsätter att flyga fram. För det är jag värd.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: