Den värsta bottenstötningen har skett. Vad det verkar. Vågar inte lita på det naturligtvis, precis som jag inte vågar lita på en del ord och sanningar som klingar falskt.
Men jag står upp. Och faktum är att jag står rätt stadigt med tanke på att jag känner mig som en spöad mullvad (uttryck snott direkt från Anna L, all cred till gudinnan) inombords. Låt oss säga att det är en ganska kaxig mullvad som varit mitt i den här orkanen som seglade in i slutet av sommaren. Lite som Mowgli i Djungelboken på jul (ej lika smal och jag skulle heller inte under några omständigheter sätta på mig såna där blöjliknande brallor).
Först kom chockfasen. Sen kom sorgefasen (satan vilken smärta!). Sen kom frustrationsfasen som nu samexisterar med argfasen (det är den som terapeuten kallar ursinne €“alldeles på tok för sällan använt ord U-R-S-I-N-N-E €¦ det är nåt Strindbergskt över det). Och samtidigt pågår alla faser samtidigt i mig. Alla ord som sagts är ömsom kristallklara, ömsom som ett kaos. Känslor är ena stunden omvälvande, varma, stora, fina. Andra stunden som en kramp av besvikelse, sorg över något som inte finns längre, något som gått förlorat. Ett avslutat kapitel. Ett vänt blad.
Fast å andra sidan blir det svårt och meningslöst att läsa en bok utan att bläddra. Man måste ju följa handlingen och få veta hur det går. Och den här boken är långt ifrån slut än. Det kanske till och med är en serie i flera delar. Det går inte att hoppa över en del, då missar man hela sammanhanget och kan omöjligt se storheten i verket. Man måste genomlida även de delar som är så in i döden tråkiga. Man måste. För sen kan det bli kul.
Eller så kan man lägga den ifrån sig och börja på en ny. Fast jag vill inte det. Jag vill läsa ut och se vad som händer. Jag tror den här boken är sjukt bra nämligen. Det är ju för fan jag som är med och skriver den.
Fan, vilken extremt fjantig liknelse, men jag låter den stå kvar. Mest på grund av lathet. Men också för att jag ska se andra delen av Morden på teve nu.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer