Jag älskar min bil. Den är dyr att ha, den är röd och den är jobbig att leta parkering till. Den är svindyr att tanka, den är full med återvinning men den startar alltid och högtalarna håller än så länge. Pålitlig, på nåt vis.

Och jag vet inte varför, men det finns två saker som mitt bilägar-jag bara har så otroligt jobbigt med. Köra fel och bilbesiktning.

Jag får panik och hjärtklappning av att köra fel. Inte för felkörandet i sig, egentligen. Men jag får ibland för mig att jag aldrig ska hitta tillbaka. Min lokalsinne-gen slutade nog utvecklas redan i den där platsbaljan på BB. Och när man inte hittar, försöker se skyltar och pilar i vägen och sånt, ligger det väldigt nära till hands att köra på nåt. Eller ännu värre – någon…

Och jag får panik och hjärtklappning av bara ordet Bilprovningen. Ord som Körförbud och Bromsskivor och Efterkontroll (har man inte det när man fött barn?). Vem har uppfunnit dem?

Den här gången la jag fram triangeln i framsätet eftersom bakluckan är full med återvinning, vilket snubben (always snubbar…) inte var sen att påpeka.

– Det är lite fullt där bak, ser jag.

– Jo. Men skit i bakluckan kan man väl knappast få en tvåa för?

Flin.

– Det beror kanske på hur mycket…?

Die, motherfucker. Sadist. Han ser hur hjärtat hoppar under täckjackan på mig.

Men. Den gick igenom. Tji, fick du.

Nu firar jag med en kaffe.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: