Oj, vilken överdriven rubbe. Men jag kör på ändå.

Jag hade lite (eller rätt mycket) för mig under dagen. Åt olika håll. Framåt mest. Ända in i kaklet körde jag och sen tog jag en promenad in på Söder för att träffa en vän. Pelikan.

På vägen in kom lyckan över mig. Och friheten. Kanske är det sviterna efter bloggkrisen. Skrivkrisen. Men jävlaranammat kom hur som helst över mig. “Inget-kan-stoppa-mig”-känslan. Och där svävade jag längs Årstaviken och mötte joggare på löpande band. Så innerst inne lycklig. Oavsett vad som sker kan ingen ta det ifrån mig. HA! Den där känslan finns liksom bara där. Jag gjorde inget. Jag tänkte bara lite. På vännerna. På alla er som fyller upp allt. Alla ni som jag pratar med, digitalt och in real life (som det heter). Ni som jag delar allt med och som skapar världen för mig. För allvarligt. Utan det – vem är jag? Och jag är så innerligt tacksam, varje dag, för varenda en av er. Ta bort klychorna härifrån om ni lagt dit några, för jag menar det. Rakt. Så.

Min hjärna svepte över er, allihopa. Bakåt och framåt och i samtiden. Lycka.

När jag kom in till Skanstull skulle jag ta ut lite pengar (som jag överfört från sparkontot jag inte skulle röra den här månaden… heller…). Vid bankomaten står en tjej med sin hund. Jag ställer mig i kön bakom henne med en liten misstanke om att hon bara liksom står där. Efter några sekunder känner hon av mig och vänder sig om.

– Oj! Förlåt!

– Jaha… du köar inte?

– Nej! Gud. Jag bara stod här och liksom… ja… jag bara tänkte på livet… typ.

Hon skrattar ett helt underbart skratt och hela världen är bara så sjukt snygg.

– Ja. Det är ju inte utan att det behövs från och till, säger jag och plockar fram mitt visakort.

-Nej, precis…, säger hon, ler och kliver åt sidan.

Jag tar ut mina pengar och kväver en impuls att krama om henne och berätta om hur allt bara är fantastiskt.

Okej. Det kanske är sinnes. Det är med all säkerhet sick och bevisat i nån undersökning att såna här känslor inte tillför nåt till det som är VIKTIGT och på RIKTIGT. Det som är bevisbart och statistiskt säkerställt. Det är säkert jävligt överdrivet och något jag borde tänka över eller kontrollera.

Men jag är nånstans så tacksam att få det här ruset ibland. För ibland leker jag med tanken att leva ett liv där det inte finns. Och jag har så svårt att se det framför mig.

Tvärtom önskar jag att alla känner samma sak (gärna samtidigt om man fick önska…). Nån form av rymdisk (finns det ordet?) tacksamhet. Frihet att vara. Med sig själv, men med alla er betydelsefulla viktiga närvarande här inne bland organen nånstans. För det är så det känns. Alla där inne.

Ni. Som lyssnat och hört. Fått mig på banan. Fått mig att tänka nytt och annorlunda. Drivit mig rakt in i insikten. Det sjukt jobbiga. Sanningarna. Vettet. Klokheten. Alla har ni har lagt en bit i taget, säkert inte medvetna om att det hände. Men det gjorde det, kan jag säga. 

Jag är er för evigt tacksam. Aldrig har jag kunnat komma hit utan.

Och just nu tyckte jag att det var lämpligt att säga det.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: