Det hände så långsamt och snabbt på samma gång. Eller så höll jag bara på med annat hela tiden, så jag märkte inget. Eller så är det någon kraft som inte vill att vi ska märka det som sker…? Hashtag: konspiratorisk.

Hur som helst. En dag när jag tittade upp så fanns det inte längre några caféer med personality i stan. Det fanns bara Espresso House. Den fina marknadens valfrihet hade givit oss ett val att välja och vraka bland – Espresso House.

En låtsaspersonlig massproduktion med fakeintellektuella boktapeter och skinnfåtöljer där de stora tankarna (eller de långa statsuppdateringarna?) kan formuleras. En lättsmält (och lättspydd) miljö där alla och envar kan känna sig ohotat casual och inte få ett enda nytt intryck eftersom allting ser likadant ut. Utom möjligen personalen (som verkar vara olika från plats till plats). Den (som är som en enda stor organism som besjälar samtliga Houses) verkar ha gått en obligatorisk kurs där repliker repas in och personligheten avprogrammerats. De säger samma saker och är exakt lika låtsastrevliga på samtliga ställen. Som upptränade robotar, hubotar.

I den här miljön sitter vi alla och känner kreativiteten flöda i kapp med de nya intrycken – allt över en fisljummen laxbagel. Eller en plastbytta med fyra kvadratmeter grönsallad, två räkor och en deciliter smaklös (men kravmärkt) bulgur i botten. En smoothie på smurfar, indiska hallon och råkostoliver. Allt för under tusenlappen. Är du gäst får du låna toaletten – helt gratis.

I den här miljön sitter vi och låter oss långsamt stöpas i samma form. Likformas. Här sitter vi, i varje gathörn i hela innerstan, och bygger upp en rädsla för allt som finns där ute. Allt som inte smakar latteskum och övernaturligt stor chokladmuffins skrämmer skiten ur oss. Den som tappert försöker ta en bok från hyllan för att vidga sina vyer slår knogarna i väggen och när hen försöker fly visar det sig att också dörren var på låtsas.

Det går inte att komma ut från Espresso House.

När jag går längs Götgatan ser jag hur ännu en boktapet halats upp, endast ett femtiotal meter från den förra. Jag minns inte vad som låg där tidigare, men jag drabbas plötsligt av en sorg som ganska snart övergår i panik. Min stad! Vad gör ni med min stad? Jag vänder mig om till höger och till vänster och överallt – Espresso House-liknande kedjor med samma lattemaskiner och samma muffinsleverantör.

Så lättköpta, så enkelspåriga. Som fårskocken i Chaplins Moderna Tider vallfärdar vi ängsligt dit alla andra går. Så läskigt påverkbara. Är det så här icke självständiga individer skapas?

Jag vill skrika.

Jag står framför Kungstornets gamla dörrar på Kungsgatan. Det gamla femtiotalsplejset finns inte längre. Ingen kommer att rycka på ögonbrynen när Espresso House öppnar där och fylls på med bulgur och låtsasböcker och likriktning. Inte ett enda nytt intryck ska besökaren behöva utsättas för.

En mötesplats där vi möter exakt samma sak som vi mötte igår.

Allt hänger ihop och enfald föds ur bristen på mångfald.

Jag är rädd.

Men mest av allt är jag så in i själen ledsen.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: