Det var länge sen nu men idag fick jag återse en kär gammal följeslagarinna – paniken. Hej och välkommen åter. Jag fick ta mig ner från kontoret och ut på gatan för att andas. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna ända tills barnen somnade nyss. Sen kom de också rinnande.

Känslan av ostoppbara gråtvågor som börjar i magen och slutar i ögonen. Skymd sikt. Snoriga papper. Mascara som rinner och skriken i kudden. Orkeslösheten. Den totala orkeslösheten. Den som gör att man skiter i allt. Den som gör att man snyter sig i täcket och gråter ännu mer för att man är så jävla tragisk att man faktiskt just snöt sig i täcket. För man orkade inte resa sig. För musklerna funkar inte längre och hela kroppen är som en viljelös massa som flyter ut över sängen och golvet och tillvaron och dränker alla drömmar och tankar man en gång hade.

Jag känner igen allt så tydligt. Fast det var flera månader sen sist. Och då var detta ett konstant tillstånd. Dag som natt. Och så illa är det faktiskt inte längre.

Så nu får jag ta mig i kragen. Några dagar till. 11 dagar till för att vara helt exakt. Sen kan jag i alla fall gråta i en egen lägenhet. Och jag ska köpa nya fina dyra snygga lakan att snyta mig i.

På nåt vis känns det mycket bättre när jag tänker så.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: