“Hos pappa brukar vi…”

Två hem. Två föräldrar. Två sätt. Förut var det ett sätt, eller åtminstone två olika sätt, fast på samma ställe.

Den första tiden som ensamstående var skrämmande. Hur gör man föräldraskap helt själv? Kan jag? Hilfe. Ansvaret kändes sinnessjukt betungande, men ganska snart kom frihetsfeelingen. Det är tydligen jag som bestämmer (tillsammans med barnen i vissa frågor, i andra gäller moders-veto). Jag behöver inte fråga någon, jag fribejsar från magen. Och ofta blir det rätt så bra. Jag börjar haja varför folk gillar makt. Men makt måste också innebära att ta konsekvenserna av sitt handlande och sina tagna beslut. (Där är det rätt många ledare som fallerar, har jag en känsla av…).

De brukar försöka, de små liven. “Pappa brukar alltid ligga bredvid oss när vi ska somna”. “Pappa brukar spela tevespel med oss”. “Pappa blir inte lika arg som du”.

Nej. Jag vet. Han är lugnare. Han är i allra högsta grad mer eftertänksam och inte alls lika impulsiv. Jag gör så gott jag kan, men det finns vissa saker jag bara inte klarar. Jag grejar inte att ligga och vänta på barn som ska somna. Jag försöker lära mig att tevespela, I’m on it. Och ja. Mitt temperament och obefintliga tålamod är ett handikapp, i alla fall när det gäller barnprylen. Vissa saker är komplicerade att ändra på.

Imorse vid frukosten var det dags igen. Vis av erfarenhet och tonvis av bortkastade halva mackor senare, får Rufus bara halva smörgåsar nuförtiden. Argumentationen körs varje morgon.

– Hos pappa får jag alltid hela smörgåsar till frukost. Och där äter jag upp. Men här orkar jag inte.

What’s the deal, liksom?

Sen lyckades han finta bort mig genom att börja prata rymden istället för mackor. Killen är en naturbegåvning.

– Vad är en satellit?

Vi avhandlade tyngdlöshet och rymden och satelliters omloppsbanor en stund. Sen spelade jag Gärdestad lite för högt, i rent utbildningssyfte. Jag plockade undan frullen och Julian spelade luftgitarr tills han blev andfådd.

– Bra låt, mamma. Sånt där. Sånt gör vi inte hos pappa.

Det är olika i alla familjekonstellationer. Olika är bra. Kanske till och med bättre än lika.

Kan vi inte bara enas om det?