Nej. Det är inte som att jag tänker på dem hela tiden eller ens saknar dem särskilt ofta när de är hos sin pappa. Jag klarar livet mycket bra utan dem och förbereder mig helt klart för ett liv utan deras absoluta närvaro. Herregud. Nån måtta får det väl ändå vara. Nån slags självinsikt bör väl ändå en vuxen kvinna ha kring vad som är mina behov och vad som är deras… eller?
Men så kommer det ibland. Det överkvinnar mig. Som om något har pickat små hål i min själ.
Jag saknar att sitta i soffan och kunna sträcka ut handen för att hitta en alldeles lagom varm tioårig arm precis intill. Saknar blickarna, ögonen, det underförstådda, det uppenbara, det självklara och det jag aldrig kommer kunna förstå. Längtar efter skratten som ingen annan hajar, språket vi pratar, allt det där vi vet som ingen annan i hela världen har en aning om.
Vår värld. Den som vi har skapat och som finns bara där vi är och bara när vi är tillsammans.
De är stora nu. De behöver inte mig. Jag var sexton när jag drog hemifrån, en av dem är snart där. Han är färdig, förhoppningsvis rustad, jag har gjort mitt. Jag håller mig i bakgrunden, precis där jag ska vara. Som en lots. Men det är han som kör, han som styr.
Och jag lägger min hand på hans varma rygg och talar om att klockan är 11.00 och det är dags att börja vakna. Hans ansikte så lugnt, ögonen slutna. Det vackraste som mina egna ögon kan se. Han vänder sig, håret faller ner i pannan och jag stryker bort det för att kunna se hela honom. Ändå är det så lite jag förstår.
Jag kysser honom lätt på kinden och säger att jag inte tänker plocka undan frukosten. Det får han göra. För jag har tvättid.
Och sen säger jag att jag älskar honom.
“Jag älskar dig också mamma, men jag är inte hungrig.”
Jag vet att han inte är hungrig. För han har aldrig varit en morgonmänniska. Han har aldrig varit hungrig så här dags.
Men jag säger det för att jag är hans mamma och för att jag aldrig slutar hoppas.
En halvtimme senare kommer jag upp från tvättstugan. Han står i pyjamasbrallorna och rostar bröd (brödpåsen ligger öppen för han aldrig stängt en brödpåse i hela sitt liv). Jag blir tokig av kärlek, men tar ett glas vatten och tittar på honom.
– Vaddå? Va är det?
– Ingenting. Du är min bara. Jag är så glad att du är min liksom.
– Mamma. Jag är min egen.
– Jo. På sätt och vis. Men på något sätt kommer du alltid, alltid vara min.
Han tuggar sitt rostbörd. Vi ser på varandra och jag lägger min hand på hans kind. Han lägger huvudet på sned, lägger det i min öppna hand. Och alla 14,5 år rusar genom mig som en storm.
Mina ögon tåras.
Och plötsligt är han borta. I en annan värld.
Kvar står jag i min.
Ibland saknar jag dem så att jag blir tokig.
Men sen släpper det.
Köp Efter Morris här:
♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡