Jag har fått lite skön cred den senaste tiden på lite saker jag gjort. Sånt som gör en så in i själen glad, på ett sätt som dröjer sig kvar. Sånt som ger ringar på vattnet och gör att man själv inte kan låta bli att bara liksom vara snäll och godhjärtad.
Det verkar som att det jag kan, gör en skillnad.
Och då började jag tänka på allt jag INTE kan. Galet, jag vet. Men det är inte på det där neggiga sättet. Jag har mer reflekterat över hur viktiga vi alla är, att alla har en funktion och är en del i något större. Konsten att kunna producera text är faktiskt lika viktigt som kunskapen att meka en bil. Pappa hjälper mig med min pump, jag visar honom hur man betalar räkningar på nätet. Han är hantverkare, jag kan inte ens kitta ett fönster (men jag har tydligen en vän och läsare som kan… har du lust?). Just där och då, när jag fumlar med kittkniven, känns det som att jag inte kan NÅGOT användbart.
Men jag vill bort från den tanken. Och jag är nog på väg.
Det jag gör är ett hantverk, precis som alla andra. Insikten att jag faktiskt kanske börjar bemästra saker och ting smyger sig på bakifrån. Lite ödmjukt sådär.
Men om jag hade ett parallellt liv. I det. Så skulle jag kunna meka bilar och identifiera startmotorn hur enkelt som helst. Banka lite på den och få saker att funka. Jag skulle kunna sy upp ett par gardiner (varför vet jag inte, eftersom jag lever gardinfritt). Jag skulle kunna spela allt på gitarr och sjunga lagom hest, men rent och med feeling. Slänga ihop en utedusch och kunna såga hörnor åt rätt håll i geringslådan. Kunna allt om svampar i skogen. Slänga mig med latinska namn och kunna dra pålästa anekdoter ur historen om medicinska fördelar och snacka felfritt om vad man gjorde med svampen för hundra år sen. Jag skulle vilja kunna göra smarta affärer och tjäna en massa pengar på kloka beslut. Deklarera utan grav ångest. Det hade varit nåt att kunna göra. Dyka. Ha lokalsinne. Kunna laga en pump med fyrahundra obegripliga muttrar och rör som går in och ut. Liksom haja konstruktioner och fysiska regler.
I ett parallellt liv hade jag också utbildat mig till psykolog och läst filosofi. Och jag hade fattat allt vid första läsningen och kunnat se samband. Sen hade jag varit en sån lysande reotriker och talare att jag gått ut i världen och fått människor att förstå att bitterhet aldrig straffar den man riktar den mot. Utan bara den som bär den. Det verkar inte vara glasklart ännu.
Det hade jag gjort. Och sen hade jag drejat en perfekt skål och målat en oljemålning.
Fast i det här livet, det som finns på riktigt, skriver jag.
Och det får vara gott nog.
Köp Efter Morris här:
“…fått människor att förstå att bitterhet aldrig straffar den man riktar den mot. Utan bara den som bär den. ”
Så klockrent formulerat, du sätter ord på en tanke som snurrat runt i mitt huvud i några dagar nu. Det är inte bara gott nog att du skriver – det är fantastiskt. Om det inte är användbart att få andra att tänka, reflektera, le, skratta gråta – ja, då vet inte jag.
Nu är jag sådär kär i dig igen <3
Du. Jag är så glad att vi snart ses och faktiskt kan prata (den kan man ju göra på bio också iofs, men det brukar inte tas emot så väl…). Jag känner att det kanske är början på nåt större. Puss!