Och på den tredje semesterdagen vaknade hon med vemodet vid sin sida.
Fan. Det släpper inte den här gången. Försöker vifta bort alla de där gamla tankarna som flåsar mig i nacken som ett gäng massmördare. Varför saknar jag honom? Varför gör det plötsligt ont igen? Den här nivån har jag ju redan befunnit mig på, ska jag dit och harva IGEN? Jag vet att jag måste tillåta mig att gå både ner och upp, men jag undrar verkligen – vad är det som händer nu? Hur länge ska den här bergodalbanan pågå egentligen? Flera år? Får jag någonsin ett liv där han INTE känns? Där hans frånvaro INTE inkräktar på min lycka.
Det måste vara semestern som gör det. Lediga timmar kan få vilka tankar som helst att få frispel. Hybris. Tro att de äger hela skallen.
Så av olika anledning åker jag upp till stan igen idag, trots att det ska bli 30 grader varmt och sol hela helgen. Men jag måste härifrån en stund. Det har varit för mycket gammalt nu. Måste upp och andas lite i min nya lägenhet och påminna mig själv om att det här livet är det jag faktiskt vill leva. Det med David, det var det jag ville bort ifrån.
Nu ska jag vända det här. Fan det är ju MIN semester. Kom igen! Champagne!
Jag försöker i alla fall, som ni hör. I’m doing my best.
Köp Efter Morris här:
Helvetesjävlapiss. Det är nog som du skriver – ledigheten frigör utrymme. Men kom ihåg att du inte står stilla. Du går framåt hela tiden. Kram! Och gör roliga saker även om allt känns ruttet!
Kram ni båda. Tack för er styrka som ni skickar. Det betyder mycket.
Klart du vänder det här! Lite champagne och lite jävlar anamma så kommer det gå galant:-) Ta hand om dig och njut av semestern! Kram på dig
Du är duktig Frida. Kram på dig. Och du, det kommer inte kännas så här hela tiden. Jag lovar. Det går över. Det är som en detox typ. På tredje dagen kommer skiten… Sen känner du dig ren och fri.