Efter en hysterisk jobbdag hetsade jag till skolan för att plocka upp Julian. Han strålade som ett litet lasersvärd (för att använda ett ord ur hans vokabulär) när han fick syn på mig genom glaset till lekrummet på fritis. Han sprang ut och pussade mig i en evighet, mitt framför alla kompisar. Jag som normalt är en av pinsammaste företeelserna på jordens yta. Han hade längtat mycket. Och jag med.

Han hoppade på sin nya cykel och drog iväg. Jag småsprang efter honom till dagis och hämtade upp nästa person som glatt och stolt kom hoppande över dagisgården med en grönaktig skalbagge i handen.

– Titta mamma! Den här har Alice dödat!

Sen gick vi hem. Lagade mat som ingen åt. Saltade och pratade om njurarna och vad de gör. Jag insåg att jag knappt vet ett dugg om anatomi eller organ eller annat som finns inuti kroppen.

– Ja ja. Skit i att du inte vet vad njurarna gör eller var de sitter. Jag verkar ju ha ett par i alla fall. Jag föddes nog sån, suckade Julian över sin okunniga mamma.

Hämtade en sparkcykel i bilen. På vägen lyckades Rufus krocka med en backspegel eftersom han envisas med att gå åt ett håll och titta åt ett helt annat SAMTIDIGT som han balanserar på trottoarkanten. Learning the hard way. Puss och kram och tröst och blås.

Sen läste vi och fram tills alldeles för en stund sedan låg de i Rufus säng båda två (de vill trängas där av någon outgrundlig anledning). Sen blev Rufus kissnödig, antagligen eftersom han också druckit nio gånger sen han la sig, som ett knep för att slippa sova. Går upp. Kissar. Gå tillbaka till sängen.

– Var är Julian?

– Han ligger här bredvid. Sov nu.

– Nej… han är inte här…

Vi känner i mörkret. Bara ett täcke. Inget barn.

Va fan. Jag börjar gå ut ur rummet för att kolla var han tagit vägen. Hittar honom ingenstans. Ropar. Går tillbaka in i rummet och håller bokstavligen på att få ett slaganfall när han hoppar upp ur en tom flyttkartong som står mitt på golvet.

När skrattanfallet lagt sig proppar jag tillbaka dem i sina sängar (finns det beggade spännremmar från nedlagda sinnessjukhus på Blocket, månn tro? Det borde ju finnas plenty när de lagt ner hela landets psykvård.).

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – var vore jag utan de där två? – mina största inspirationskällor alla dagar.

Inte mycket.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: