Ibland försöker jag göra nåt slags Google-maps-pryl över livet. Trycka på minuset och liksom zooma ut.
Det ser mest ut som en väg, helt otippat… Och så blir det en massa höga berg omkring. Men man ser dem först när man zoomat ut tillräckligt. Bakåt är det så – skarpt. Bergigt. Framåt är det mest ur fokus och suddigt. Såklart. Men när jag ligger i mörkret och inte kan slagga, så försöker jag verkligen ibland titta över kanten. Flytta på bildrutan, framåt. För va fan händer där egentligen? Inte för att jag är orolig. Inte det minsta. Mest bara… ja… jag vill vara beredd.
Förberedd.
Men nu är det så här, att saker bara går slag i slag i slag just nu… Det ena mötet leder till det andra som leder till det tredje. Det fjärde. Det femte. Tillbaka till det första.
Och varje steg är nödvändigt. Inte så att man bara i efterhand förstår hur det hängde ihop. Jag gör det redan under tiden det pågår. Jag fattar allt och är inte ens längre förvånad. Det har hänt mig en gång tidigare i livet. Och nu händer det igen.
Allt smälter samman till en logisk massa och inget verkar hända slumpmässigt. It all makes sense.
Om man pratar om ett “flow” i en kreativ process, så menar man ofta det som sker lokalt hos individen. Det som gör att man inte kan eller vill sluta jobba. Inte släppa. Inte äta. Inte sova. Bara fortsätta.
Jag tror att jag är inne i Google-flow nu. Ett flow som sträcker sig över tid. Man kan se det tydligt på kartan när man zoomar ut. Flow-bitarna har tulpaner längs vägen.
Och kanske fjärilar som fladdar.
Vingslagen som påverkar. Först det ena, sen det andra.
Och så länge man säger ja till varenda möjlighet, så kommer en ny.
I en fullkomlig, storslagen, slående logik.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer