Jag blev intervjuad om mina böcker. Det hör inte till vanligheten. Historisk sett är det jag som intervjuar, gammal frilansskribent som jag är. Jag är en jävel på personporträtt faktiskt, men jag gör inga länge. Man måste sluta när man ligger på topp. Mina intervjumänniskor brukade kontakta mig i efterhand, lyriska, eftersom jag lyckats förklara vad de ville säga bättre än de själva kunde.
Jag svarade, då som nu: jag skriver för mina läsare. Det var sant förvisso, men jag vill nog också tacka skrivandet som process. Det är en underskattad väg till att begripa både sig själv och andra. Men man måste tyvärr göra det på riktigt om det ska fungera. Man kan inte fråga ChatGPT.
Nåväl. När jag fick utkastet för faktakoll blev jag glad. Journalisten hade fångat nerven i vårt samtal, vilket är en konst för när jag sitter på andra sidan anteckningsblocket kan jag babbla på rätt bra och genomgående ostrukturerat. Hon hade valt ut de delar av samtalet som jag själv hade fokuserat på om jag hade tillverkat personporträttet (vilket jag ju inte gör längre). De så kallade guldkornen.
En kort passage läste jag flera gånger, bara för mitt eget höga nöjes skull. Den om när M, med tveksamma hackermetoder som man ändå går igång lite på, tankade ut hela den här bloggen och gav den till mig i födelsedagspresent i fysisk bokform. Glömmer det aldrig och det säger en del för jag har världens sämsta minne.
Den boken – på över fyrahundra sidor – visade att det var möjligt. Eller i alla fall att det inte var helt omöjligt. Att skrivandet är mitt uttryck och att det sker, vare sig jag tänker göra något av det eller inte.
Det måste existera i mitt liv för annars existerar inte mitt liv.
Det var nytt för mig. Att jag var en sån. Att jag var en sån som kunde skriva böcker.
Det här var 2010. Det har snart gått femton år. Jag har fortsatt blogga, blivit stadigare i min ton, mer lekfull, mer medveten. En hantverkare. Och jag har fortsatt i skönlitterär riktning.
Eller så är det riktningen som söker mig och knuffar mig mot idéerna och lusten att formulera dem.
Hur som helst har vi slagit följe, skrivandet och jag. Vi går alltmer upp i varandra, som en stormig kärleksrelation. Vi brottas och skriker, höjer varandra till skyarna och faller gemensamt ned därifrån. Vi hatar och älskar, vi skrattar och gråter.
Men vi kan inte leva utan varandra.
Snart är min nästa roman klar, på riktigt den här gången. Och det är jävligt bra att den är det, eftersom jag redan har nästa bok glasklar för mig och jag vill sätta igång genast.
För jag är tydligen en sån som kan skriva böcker.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer