Jag står i ett hörn. Allt är tyst, förutom en klocka som tickar i takt med tiden. Den bryter tystnaden en gång per sekund och lägger allting bakom sig. Medan jag står i hörnet.
Varför står jag är? Helt orörlig och oförmögen. Stel som en pinne, trots att jag inte är särskilt rädd.
Sen kommer röster som studsar mellan väggarna. En omöjlighet att höra vad de säger, aldrig hela meningar, bara korta stycken av ord eller fraser. Alla pratar i munnen på varandra, allting ofullständigt och omöjligt att tolka. Fragment. Som en Picasso. Uppbruten, ologisk och frustrerande.
Som en visuell omöjlighet i mental form.
Klockan tickar bakom rösterna. Allt ska samsas på den lilla ytan framför mig. Det är trångt och syrefattigt i rummet som nu också tappar sitt ljus. Ett dunkel sänker sig och solen slutar lysa in genom det lilla fönstret. Vem stängde fönstret? Var inte det öppet nyss?
Jag blundar i hörnet. Jag sjunker i hörnet. Armarna tunga som vattenfyllda hinkar, kraftlösa. Oanvändbara. Jag kan inte längre känna mitt ansikte och vet inte om det fortfarande är där.
Ett hjärta slår någonstans men jag är osäker på om det är mitt. Tankar rusar och jag vet att det är i mitt huvud för jag känner igen dem. Alla tankarna har jag haft förut.
Jag är ett huvud utan kropp och ansikte. Jag kanske är ett hjärta.
Nu hör jag vinden utanför fönstret.
Jag ber. Kom och blås bort.
Men jag blir kvar i hörnet.
♡
<3