Klimakteriet är inget för veklingar precis. Det suger musten även ur den mest kapabla. Man undrar ju var all kapacitet tar vägen egentligen?
Jag har gått varvet runt. Gått från att köra på hårt som fan till att ifrågasätta hela den grejen. En period ägnade jag stora delar av min vakna tid till att bejaka min egen skörhet. Jag vet inte precis som det gjorde att jag mådde särskilt mycket bättre.
En läkare sa till mig en gång (i all vänlighet får man förmoda?): nu ska du gå hem och göra ingenting. Jag drabbades av panik, men försökte göra som han sa. Nu vet jag att han menade väl, men hade fel.
Göra ingenting? Det går ju per defintion inte. “Att göra inget” är ju det mest omöjliga prestationskravet av dem alla? Jag fattade givetvis varför han sa det och allt det där – jag tycker bara inte att det var ett särskilt bra förslag. Människor är inte gjorda för att göra ingenting – de är gjorda för att göra massor, av rätt sak.
Nu jag har sprungit eljusspåret hela vägen runt (det har tagit cirka 12 år, det är alltså en liknelse) och nu tror jag istället att det inte är så tokigt att kunna bita ihop ibland. För ska vi vara ärliga – är det så himla givande att känna efter i precis varenda steg? Blir det inte bara ännu mer motigt då?
Jag menar, det är inte precis en walk in the park att tycka synd om sig själv heller. Det är ett heltidsjobb utan OB-tillägg på helger, vill jag lova.
Jag tänker givetvis på boken jag håller på att skriva… Det är by the way nästan det enda jag tänker på för tillfället. Mitt kära pannben glöder rött, min mage kniper, skallen kokar, frustrationen slår i taken och tårarna bränner. Tur man har starkt hjärta i sin genuppsättning (ironi).
Men om jag ger fan i att känna efter hela tiden så utkristalliserar sig något annat. Där, under det tjocka lagret av västerländsk hittepå-misär, glimmar något – om jag vill. Ibland kommer jag åt det lite lätt med fingrarna innan jag måste upp och ta luft igen.
Då gnistrar det till. En helt otrolig mening lägger sig bredvid en annan och så uppstår ett samband som jag inte trodde jag hade förmågan att skriva fram.
Jag menar… va? Jag…? Kom det där från mig?
Finns det mer?
Hittills har det visat sig att det finns lite till, även när jag trodde att det var slut på det roliga. Men bara om jag slutar gnälla så förbannat. Bara om jag håller käften, sätter mig vid tangenterna och slår pannbenet hårt mot skärmen.
Varje gång jag ska släpa något tungt, klättra högre än jag vågar, måla fler plankor än jag orkar, slå i spikar som slår tillbaka, gå en bit till fast benen sover…. Varje gång hör jag mammas andfådda röst.
“Äh! Ta det som ett träningspass bara!”
Livet är ett oändligt träningspass och boken är ett maraton jag inte vill vara utan, även om jag knappt orkar lyfta benen. Det är bara att fortsätta springa trots att skorna egentligen är för stora och både jag och östrogenniåverna sjunker som Titanic.
Jag behöver inte göra ingenting.
Jag behöver göra allt.
Annars kan jag lika gärna dra nåt riktigt jävla gammalt över mig.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer