Det fanns en tid när jag tittade på teve om kvällarna, utan att surfa samtidigt. Läste böcker, ibland ett par i veckan. Hyrde film och tittade på hela, utan avbrott. Det fanns en tid när jag var rastlös ibland och letade efter nåt meningsfullt att göra. Då blev jag provocerad när det hände för lite, försökte fylla upp de där kvällstimmarna.

Nu minns jag knappt hur det var. Jag är tvungen att verkligen tänka efter – hur KÄNDES det?

Nu går jag och lägger mig varje kväll med snurrande tankar på allt jag aldrig hann. Folk jag aldrig hann maila, sms:a, kontakta, prata med. Texter jag inte hann skriva, artiklar jag aldrig hann skumma igenom, länkar jag inte fick tid att klicka på. Jag smider planer och gör upplägg som ska göra det möjligt för mig att börja läsa igen, se filmer, njuta ev en sak i taget – inte tänka på allt jag INTE gör i samma stund som jag GÖR nåt annat.

Jag letar efter en metod att vila i allt det här som drar fram. För jag gillar att det drar fram. Jag gillar det. Jag tror att det är precis så här det ska vara. Livet. Det finns inget “Sen, när det blir lugnare ska jag…” eller “Jag ska bara få det här klart, sen ska jag…” för det fungerar inte så. Nästa sak tar vid. Och nästa. Och nästa, nästa, nästa.

Det kommer inte ta slut.

“Zoom! What was that? That was your life, Mate! That was quick, do I get another? Sorry, Mate. Back to the world of dreams…”.

Så vill man ju inte att det ska bli.

Just nu går M’s och mina gemensamma kvällar åt till att klura på hur vi ska sprida QuickMe. Fast jag borde gå ut och springa. Eller läsa en av de tjugo böckerna jag har på önskelistan. Eller skriva på boken. Eller läsa någon av de hundra intressanta artiklar jag surfat förbi de senaste veckorna.

Livet kanske inte är för kort. Det tror jag inte. Men den som skapade skiten tänkte helt klart fel när det gäller sömnbehovet.

Hade det inte räckt med en halvtimme per dygn?

Det tycker jag.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: