Nej, det är inte helt okomplicerat att älska sin bil på det sättet som jag älskar min bil. Den belastar miljön, den är för dyr för mig och sitt eget bästa och den går ganska fort. Alla inslag är dåliga. Ändå är det en lovestory.
Jag packade den i eftermiddags och drog. Lite knöligt ut från stan, alldeles för fort till Eskilstuna och sen bara fritt. Landsvägar. Alléer. Gårdar. Förskrämda vitsippor. Stunden mellan grått och grönt. Millisekunden innan det händer.
Och så jag och röda bilen, mitt i. Rytmen och gaspedalen, basgången och solen genom disiga moln. Inuti – ett vrålande rus.
Jag stannade för att handla, en uppgift jag inte är särskilt bra på. Vandrade sporadiskt mellan hyllor. Kastade ner det ena och det andra i korgen och ingenting hade med varandra att göra. Men det ser ut som att jag fick ihop till en frukost (kaffe!). Och ostbågar, så klart.
Sen tog pengarna slut. De tenderar att göra det med jämna mellanrum. Oklart varför jag ändå tog kreditkortet och gick in på Plantagen och planlöst började gå omkring och önska att jag hade gröna fingrar. En näthinnedröm av mig själv, påtande i jorden, skörda och plocka, gräva och njuta av närheten till naturen. Jag kände på en pallkrage och såg en kryddodling. Jag gick igenom alla trädgårdsredskap, kände på handtagen, läste instruktionerna och såg mig själv, trots inkompetens, klippa, skära, såga, ansa.
Jag köpte en pelargon med mitt välfungerande kreditkort. Ingenting annat. En rosa Mårbacka.
Ett sällskap.
Sen satte jag mig i bilen och susade förbi ångest, öppna fält, kalhyggen. Täta skogar. Vardag bakom, lugn framför.
Verklighet bakom, overklighet framför.
Efter en timme svängde jag in på grusvägen, vid vita huset med hästarna och kör-sakta-vi-har-katt-skylten. Jag kröp förbi. Egentligen handlar det lika mycket om katten som att jag vill dra ut på de sista fem kilometerna. Jag börjar snart kunna varje kurva och kan köra med slutna ögon. Guppen och groparna är däremot annorlunda varje gång så jag måste titta för att parera. Slalom är jag ju grym på sen länge.
Jag parkerade. Släpade och bar väskor och kassar och korgar och en pelargon. Drog igång pumpen, slog på alla element (jag har grön el!), bäddade upp min säng, tände ljusslingor och stearinljus. Och brasan. Öppnade en Hof och sjönk ner på en stol på drinkverandan, på stenläggningen. Fåglar jag inte vet namnet på kvittrade.
I övrigt: tyst.
Nu är det inte längre tyst. Köksklockan tickar. Det är mörkt och stilla och i fönstret står en rosa pelargon.
Den är köpt på krita.
Men det vet den ingenting om.
Den bara blommar och blommar.
Som om inget har hänt.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer