Den totala uppkopplingen byttes mot en urdragen sladd och det blev riktig sommar. Jag klev ur allting och in i något annat. Tystnaden. Det avslagna tempot. Gå långsamt, tänka långsamt, köra fort. Packa i, packa ur, styra upp. Hantera att dagarna går utan avbrott, som ett flöde av brist på kontroll.
På väg hem från skärgården sitter jag med hans tonårshand i min, med vänster hand på ratten. Vi sjunger högt, med en enda röst tillsammans. Kan varje textrad. Ihop.
Handen, rösten. Allt hör ihop.
“Men jag kan inte lura mitt hjärta, Hur gärna jag än vill, Kan jag inte lura mitt hjärta.”
Och jag håller hårt i handen för jag vet inte när det blir sista gången jag får hålla den på det här sättet som jag får göra nu. Bakom oss rusar timmarna och rinner in i ett gigantiskt minneshav vars vågor är omöjliga att tygla.
Det virvlar och sjunker och höjer sig. Som en evighet. Som min privata evighet.
Små ben och stora ögon på Skansen en kall dag i maj för tusen år sen. En liten arm på en stor i natten på rummet på SÖS, när världen inte fanns, när mirakel inte gick att greppa. Ett brett leende bakom nappen en morgon klockan 3.30 när ingen är vid medvetande förutom han, under den blonda luggen. Han med den svettiga handen på min kind och de gnistrande blå ögonen fästade vid mina, fästade vid min själ. Den hulkande kroppen som fann lugn i min när klockan var för mycket och alla drömmar tillfälligt hade gått i kras. Hjärnan som bubblade, tankarna som sköts som pilar, frågorna som inte hade svar och skratten som var som ringarna runt Saturnus, obegripliga och utan slut.
Handen i min är stor nu, nästan som min. Det är sommar och han går och kommer som han vill. Gör saker jag inte vet något om. Tar stora kliv som jag bara kan ana, men som jag låter gå. Precis som det ska vara. När liv separeras från liv. Som olja och vinäger. Som regndroppar på en vaxduk. En beröring och en skillnad.
Efter en lång stund släpper han. Det blir för varmt och för nära. Och jag måste ändå växla ner för vi har precis nått avfarten in till Årsta.
Jag behöver min högerhand. Han behöver sin vänstra.
Jag kör avfarten fram mot det som är vårt lilla hem. Vårt än så länge gemensamma hem. När vi kommer upp i lägenheten försvinner de båda två in i varsin värld på varsin skärm och jag börjar packa upp och packa om. Tvätta, planera och göra livet drägligt för dem och mig.
Stannar upp vid hans öppna dörr. Ser honom ligga på sängen med paddan framför sig, de stora lurarna om hans vackra huvud. Och jag nästan dör. Hjärtat skriker att han måste stanna för alltid, hjärnan säger med lugn röst att han är på väg. Men att han kommer tillbaka.
Jag stänger försiktigt dörren.
Jag lämnar honom där.
Men är alltid kvar.
Köp Efter Morris här:
Tack fina Frida! Helt magisk text. <3
Tack för din kommentar Karin! Jag rodnar… <3
Bästa Frida. Såg detta inlägg av en slump. Den finaste slumpen på mycket länge. Postade den på min FB-sida med orden …” vacker, berörande och djupt melankolisk påminnelse om det vi förlorar när vi, upptagna i vår inre frånvaro, inte stannar upp och uppmärksammar de ögonblick som definierar livet.
Och vad vi upplever när vi väl gör det.”
Så bra du skildrar, och så sant du skriver. Rakt in i hjärtat. Tack!
Tack. Tack för fin kommentar som värmer mig mycket. Och du har så rätt – stannar vi inte upp rusar allt förbi och till slut är det för sent att uppleva. Det går så rasande fort. Och det är först när vi blir äldre som vi inser det, inte minst för att barnen förändras fortare än vi. Tack så väldigt mycket för dina ord! / Frida