Jag tänker på döden. Jag tänker på att döden ganska säkert inte alls är som på film när den kommer. Den kommer förmodligen liksom bara, från ena minuten till den andra, och så poff är det över. Ganska odramatiskt.
Jag föreställer mig att den bara händer, ganska okommenterat. Det är allt som händer efteråt som är själva grejen. Någon försvinner men resten blir kvar.
Och det där med att bli kvar…
Vaknar om nätterna i vårt nya sovrum med de ljust gröna väggarna. När vi målade dem kändes det väldigt viktigt, den gröna tonen, att den blev rätt. Nu är det skönt att det är gjort, men det känns avlägset att det fanns en tid när vi spenderade flera timmar med att bestämma oss för just den färgen.
Var det onödiga timmar? Jag menar, nu när det ändå kanske tar slut. Var det verkligen det jag ville lägga min tid på?
Jag har skrivit ner de viktigaste koderna och egentligen borde vi gifta oss lite snabbt, men det blir nog svårt att få till nu för man vill ju helst ha en sjuhelvetes fest i så fall. Och går inte det kan det lika gärna vara. Men rent juridiskt borde vi ha… ännu en sak i högen av alla saker som vi skulle lagt tiden på istället för att till exempel… tursamt nog kommer jag inte på så himla många saker jag borde gjort. Jag har spenderat tid med min familj och mina vänner, skrattat mycket, jobbat med saker jag gillar, uppfyllt drömmen om ett torp, badat i havet, gått i terapi, blivit älskad, älskat, druckit champagne, hjälpt mina närmaste när jag kunnat, pratat massor, skrivit massor och luktat på blommorna.
Jag har fanimig levt så mycket jag kunnat.
Går på promenader, försöker jobba, försöker tänka klart, försöka läsa böcker, försöker skriva – men egentligen är det bara själva promenerandet som verkligen funkar. Att vara i rörelse (eller möjligen nerdrogad?) är det enda som biter på min ångest, så mycket har jag lärt mig i livet.
Men så plötsligt tränger andra tankar sig upp ur underjorden. Som de där små gröna bladen i krukorna på balkongen, spränger sig upp, välter jorden åt sidan, böjer sig mot solen och bara vill leva till varje pris.
Och då slår det mig att jag lika gärna skulle kunna överleva det här?
Vilken grej i så fall. Om det fortsätter ett tag till.
Det blir lite lättare att andas.
Köp Efter Morris här:
Tack för tankar, Frida. De gav mig tanken att så länge vi lever är tiden en oändlig resurs. Precis som att så länge vi lever (och är vakna) är orden en oändlig resurs. Är du med mig? Jag tänker på att orden behöver aldrig ransoneras. Orden kan du kan använda generöst och slösa med och variera ända tills sekunden då det slocknar och då är det över i ett slag.
Kan du tänka så kring tid? Då är det en oändligt bra dag idag. Du har med oändligt med tid och möjligheter att vara generös med den. Du behöver inte ransonera. Promenera. Planera torpet. Bada. Älska. Skriv. Måla världen grön…
Tack Eva. Ja. Det är en befriande tanke. En energifylld tanke!
Brukar också försöka se det som att vi är små delar av något enormt och ogreppbart. Att den som försvinner inte egentligen försvinner. Och att vi som är kvar en stund till, bär med oss allt – både framåt och bakåt. Att vi liksom bara byter plats.
Men egentligen är vi samma.
Tack Frida.
Ja, vi måste se vad vi har och fått. Varje dag.
Jag finner stor tröst i din poesi. Tar fram boken då och då och får både gråta och le. Du leder mig in i mina egna minnen, genom dina. För mig blir det så tydligt att ordets väg som går mellan oss människor är så oerhört starkt. Jag läser mig bort. Vet inte hur jag annars skulle klara det. Så jag tackar dig. Vi tackar varandra?
Alltså Frida, du är helt Fab! Idag lyssnade jag på Brene Browns podd där hennes gäst hade jobbat med Elisabeth Kubler Ross. När jag hade som mest ångest och rädsla för döden läste jag hennes böcker. Så bra! Och podden också, en Lisa för själen. Kramar U
Min fina vän. Du är en av de som jag är så glad att jag träffat på i mitt liv. Du lär mig så mycket, en av de öppnaste jag känner – och det hjälper andra. Mig till exempel. Tack.