Jag har funderat en del sen jag fick sparken utan förvarning. Har reflekterat igenom situationen, gått igenom stadierna, blivit nedslagen och kommit upp igen. Och sen ner. Och så lite upp. Och så vidare.

Jag vill än en gång förtydliga förloppet, om inte annat så i rent terapeutiskt syfte. HELT utan någon som helst indikation på att bolaget gått dåligt, utan några som helst klagomål på min arbetsinsats (snarare tvärtom, på ett utvecklingssamtal så sent som i juli höjdes jag till skyarna för min kompetens av samme man som sen kickade mig), utan en enda suck om någonting gick jag in på ett möte med chefen klockan 11.00 en onsdag för några veckor sen. Mötet hade en agenda. Trodde jag. 25 minuter senare stod jag fysiskt ute på gatan utan jobb. Han föreslog till och med att jag inte ens skulle gå tillbaka till mitt skrivbord och hämta mina privata saker. Han kunde fixa någon som hämtade dem åt mig, sa han. Tack du, men nej tack. Jag ska hämta fotona på mina barn. Jag lämnar inte dem på den här fientliga platsen.

Så gick det till. Thats a fact. Uppföljningen därefter har varit minst sagt gles. Sporadiskt kontakt. Det verkar främst som att de vill låtsas som om jag inte finns (pratar om chefer och personalfolk här, inte mina fina kollegor). Det verkar bekvämast så. Chefen har inte hört av sig nånting överhuvudtaget. Jag hade inte svarat om han gjort det, givetvis. Men that’s not the point. Han har inte hört av sig. Gör man så? Ja. Om man helt saknar columna vertebralis (Googla…).

Chefen som kickade mig kom till oss för ett knappt år sen. Han hade en skön fallskärm på ett antal mille från sitt tidigare bolag tydligen. Man kanske kan säga, utan att underdriva, att hans liv är något mer glassigt än mitt som ensamstående morsa. Han kommer in för att styra upp, vända den dalande försäljningen, sparka lite folk, sabba lite liv och lyfta lön. It’s his fucking job. The meaning of life är pengar och försäljning av försäkringar. Jag är så dum som hela tiden trott att det var annat i livet som var viktigare än det! Jag är så jävla bakom att jag trodde att lojalitet, kvalitet och att vara en bra medmänniska också räknades! 

Jag då. Jag ska vara så himla tacksam för jag har en så himla bra deal. Jag ska vara tacksam. Det är vad jag ska vara, alla säger det. Jag ska vara en tacksam liten kvinna. Visserligen sjukt kränkt och utslängd på gatan, but oh so greatful ska jag vara. Bättre kränkt och avlönad under tiden än inte alls, såklart, det håller jag med om. But still; hellre inte kränkt alls. Hellre värdigt behandlad. Men man valde den andra, lite sunkigare vägen. Jag är övertygad om att man kan göra sig av med oönskade människor på trevligare sätt än så här.

Frågan är; varför ska jag vara tacksam för att bolaget följer det juridiska avtalet som skrevs när jag anställdes?

Svaret är; jag vet inte varför och därför tänker jag heller inte vara det. Jag får vad jag har rätt till och jag tänker inte vara tacksam för det ens i tolv minuter.

Usch. Så otacksam jag är.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: