Jag vågar inte vara rädd

Jag har inga som helst vetenskapliga bevis för något av det här, men jag tror att väldigt stor del av det som förminskar oss som människor är relaterat till rädsla. Inte den sunda och praktiska rädsla som gör att vi inte ligger sked med en giftorm eller tycker att flugsvampen blir en rolig, prickig, färgglad ingrediens i en stuvning. Inte den rationella och viktiga som har med biologisk överlevnad att göra.

Tvärtom. Utan den paniska och fullkomligt irrationella. Den som formas av våra mentala spöken. Den som gör att vi tar spekulationer för sanningar. Den som gör att vi förhandlar bort det sunda förnuftet, tappar koncepten och drar slutsatser som får konsekvenser vi inte ens kan överblicka under hela vår livstid.

Den som begränsar våra liv. Som gör oss till små och snåla människor. Den som gör att vi inte vågar leva.

I min bostadsrättsförening installerades, för något år sen, en porttelefon. Innan dess hade porten varit öppen till 21.00 om kvällarna. Ungarna och deras polare kunde komma och gå lite som de ville och jag slapp ha med mig en fångvaktarknippa till och från tvättstugan. Jag är engagerad i mycket – dock inte min bostadsrättsförening så installationen av den här obegripliga (på så många nivåer…) telefonen, kom lite som en nyhet. När jag ifrågasatte den blev det enda luddiga svaret ”För att vi ska bli av med allt spring…”

Vilket jävla spring syftas det på? Är det inte bra med spring? Är det inte bra att vi SER varandra och MÖTER varandra? Endast de man aldrig möter kan man avpersonifiera och förvandla till ett “vi” som ställs emot ett “dom”. Murar bygger inte bort äkta skit. Murar kapslar in den och bevarar den som om det vore en värdefull tillgång. Och vi förblir helt blinda för att den äter upp oss inifrån. Nöter ner oss och vår moral.

Det pratas om avtrubbning som en företeelse. Värre än det måste vara att låta rädslan bli ett vardagsinslag som styr våra val och långsamt skalar bort njutning och spontanitet.

Om jag, på riktigt, skulle sätta mig mer och rannsaka, utvärdera och sortera i mina potentiella rädslor skulle det sluta med att jag satt i mitt kök, iklädd hjälm, skakande, hyperventilerande –  tuggande på en rå ekologisk broccoli.

Jag orkar inte ta del av all statistik och alla siffror. Och jag är så less på att 50% (90%?!) av all journalistik idag lever på att göra oss rädda för varandra, olyckor, sjukdomar, bli påkörda, bli utnyttjade, göra bort oss… Är vi verkligen så här lättlurade? Varför väljer vi att gå på det?

Vi är, för det mesta, hyfsat vanliga människor. Vi är inte i första hand farliga för varandra. När ”dom” blir separerade från ”oss” så slutar vi hjälpa för det finns inte längre ett ”vi”.

Jag vågar inte vara rädd.

För när jag står en stjärnklar natt på gräsmattan på torpet och tittar upp i den slitna oändligheten. När skogen försvinner och allt jag ser är himlen, i glasklart fokus som får hjärnan att koka av alla samlade tankar någonsin. The stars. När fötterna nästan lättar från den fuktiga gräsmattan och jag sugs upp i insikten om alltings litenhet. Det banala. Det enorma.

Då är jag så glad att vi är ett helt gäng här på jorden. Enade. Orädda. Oövervinnliga. Alla vi. Tillsammans.

Och i vår oräddhet blir vi magiska. Vi åstadkommer under.

Allt enligt universums oskrivna lag om vårt ansvar för varandra.

Don’t mess with that law.

Köp Efter Morris här: