Ok. Efter en helt skrämmande underbar påskhelg på rosa moln, fick jag den äran att dyka rakt ner i det svarta hålet som en skön avslutning. Från rosa till svart. It’s a dirty job, but someone’s got to do it. Det fanns ingen återvändo. Lite som en cliffhanger i en usel teveserie – jag vet hur det ska sluta, men måste ändå bara, helt destruktivt, fortsätta titta. För att få svaret. På frågan. Vem ska få mixerstaven? Vill han ha den blommiga lampan, eller kommer han låta mig få den? Jag vill verkligen ha rödvinsglasen, han dricker ju inte ens rött! Men det kanske hon gör. Hans nya. Fan. Ja, ja. Det är ju inte så dyrt med nya rödvinsglas. Men ändå. De är så stora och fina. Och så… mentalt mina…

Alltså. Bodelning. “Vad gjorde du annandag påsk då?”. “Äh, jag fikade lite. Tog en tur till Zetas. Och bodelade en sväng. Rätt skön dag. Du då?”.

Vilket jävla skit. Det jag fruktade mest var glasskåpet. Det har kommit att stå som symbol för saker vi gjorde tillsammans. Vi köpte glas. Senaste inköpet var till honom från mig förra sommaren. Ett vackert set med glasbricka, karaff och två små glas. Till David och till torpet. Till oss. Det var också där det brast och tårarna, de där som förföljer mig ständigt, kom upp och ut och rann ner över listan på saker som tydligen ska bli mina. Durkslag. Stavmixer (ja, den fick jag). Fatet från bröllopsresan till Florens. Dammsugaren. Bläcket rann ut, men stavmixern är fan min.

Saker jag inte fick (eller tog, snarare); stekpanna (fan, den är hans), våffeljärnet, vattenkokare (jag fick brödrosten – ok, fair enough), woken (från hans syrra ursprungligen). Men värst av allt – alla jävla kokböcker är hans. Vilket nederlag. Jag får börja om där.

Jag får börja om lite här och där, helt enkelt. Och det är väl lika bra.

Men den svindyra Peugeot-pepparkvarnen som jag snodde på fyllan från Sophies Bar på det glada 90-talet – den är min. Den är bara min. Och det är väl väldigt preskriberat, det brottet?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: