Barnvecka igen. Logistik och fiskpinnar. Igen. Om mitt i vardagen händer alltid något som inte är vardag.
Julian ville prata om skratt och gråt på väg mot dagis. Han har redan förstått något som jag inte fattade förrän i höstas – sorg och glädje lever parallellt.
– Sådana som har cancer och ligger på sjukhuset utan hår och ser väldigt skadade ut, de kan ändå skratta.
Vi pratade om skrattets funktion. Om hur man inte orkar gråta hela tiden, hur ledsen man än är. Om hur humorn får människor att orka, att ta distans. Sen blir man ledsen igen. Och så håller det på.
– När ni skilde er var du jätteledsen. Då grät du hela tiden, men du ville inte att vi skulle trösta dig. Du och pappa ville aldrig att vi skulle vara i samma rum när ni bråkade. Ni ville att vi skulle försvinna.
Aj. Ok. Deal with it. Omgående. Jag gick ner på knäna i snön framför det lilla ansiktet med de tårfyllda ögonen. Kramade och kramade.
– Du. Det var inte ditt ansvar att trösta mig. Jag ville inte att du skulle behöva göra det och för det mesta kunde ingen trösta mig. Jag var tvungen att vara så ledsen. Och jag och pappa bråkade, men aldrig, aldrig ville vi att ni skulle försvinna! Vi älskar er gränslöst båda två. Det kan ingen skilsmässa i världen ändra på.
– Fast jag VILLE trösta dig! Jag VILLE det, men jag fick inte! Det kändes inte som ett ansvar, det kändes som en vilja.
Krama. Krama hårdare. Lyfta hela ungen och bara hålla om honom tills han blir tonåring. Skydda honom från allt. Hålla honom så, genom hela livet.
– Bara att ni finns är en tröst, älskling… Utan er är allting meningslöst.
Han vill att jag håller om honom, hela vägen till dagis. Vi ranglar omkring, som en liten enhet, upp på snöhögar och ner igen. Upp i skogen och ut igen. Han vill inte att jag släpper, håller sin hand hårt över min på bröstkorgen.
Jag släpper aldrig. Älskade du. Jag släpper dig aldrig.
Köp Efter Morris här:
Zandra. Tack. Kram.
Nu rinner tårarna på andra sidan årstabron. Du skriver så vackert att snön smälter Frida. Tack!
Kram och puss till er. Jag måste säga att jag har så mycket att tacka mina barn för. Det är de som leder in på spår som får mig att tänka i andra och nya banor. Jag har så svårt att alltid “ta ner” känsloresonemang till “barnnivå”, mycket därför att jag inte tror det finns en sån. Jag känner många vuxna som uttrycker sina känslor mycket sämre än i stort sett alla barn. Det är kidsen som vet, det är vi som fördummats. De har redan orden, det är vi som tappat dem. Ingen känsla är farlig, det är vad man gör med dem som är farligt. Som att stänga om den och tro att man kan förstå den själv. Det borde ingen behöva göra.
Himmel vad du är älskvärd frida!
Du är så jävla klok. Och du verkar finna dig och möta dina barn och ge så bra svar varenda gång. Inte konstigt att de också är så kloka och verbala.
Gråter nu! Fantastiskt att du kan klä alla känslor i år så att det drabbar en som sitter i södra Östergötland. Behöver prata med dig…NU! Puss
Tårar som väller ut. Människa, du skriver så man baxnar. puss
Pi, där är du ju! Bra att magen sparkar. 🙂 Kram tillbaka till er båda.
Min mage alltså! Inte din!
Fast det förstod du nog, hoppas jag :-S
Tår i ögat.
Varm i hjärtat.
Och en spark i magen 😉
Kram!
Lina Lotta; tack. Det värmer ska du veta.
Tiina; Kärlek! Fan vad fint sagt. Det är så jävla tungt att vara vuxen och stå för det man gjort när det är något oförlåtligt. Men i den bästa av världar blir relationen till barnen fördjupad. I alla fall här och där. Men fan. De berättigade slagen i magen är många och jag bara hoppas att jag orkar parera hela vägen.
Du är så jävla medveten och inkännande att det gör ont i hela kroppen! Sluta aldrig!
morgontårar. Jag känner barnet. När ett barns 2 små korta ben plötrsligt ska gå åt 2 håll och de svarta och vita vägrar blanda sig som en flimrande TV.
StorA VarmA Kramar till Er.