Jamen herregud. Klev hem genom ett avfolkat Årsta. Tog på mig en extra utmaning och klev av på good old Årstafältet. Passerade gamla hemtrakter och gjorde det med bravur. Surfade hem. Hög på vänner. Hög på musik. Hög på sommarvärmen. All time high.

De avslutade med 747 och Mannen i den vita hatten och det är en omöjlighet att värja sig (och då hade jag ändå en gigantiskt Kent-tatuerad kvinnas armhåla i synfältet under hela konserten).

Och jag bara går runt och känner att jag duger. Inte ens bara duger. Jag går runt och känner att jag är bra. Lite fucked up, visst, men ändå bra. Bra som jag är. Duracell och too much och allt. 

Och Jocke sjunger; Jag har skyhöga krav och det här är lagom, men det är inget för mig.

Och jag nickar instämmande i takt när ingen ser. Lagom är inget för mig heller och bestämmer mig där och då för att sluta se det som ett problem och en belastning att ha skyhöga krav på livet. Tillgång istället. Tillgång.

Sen kommer jag hem. Sätter mig här, framför datorn, med ett glas vin. Fast jag inte behöver ett glas vin till och fast klockan är 1.49.

Sen tänker jag “Undrar vad som händer imorgon?”. Sen tänker jag att jag älskar att leva.

Sen klickar jag på Publicera.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: