Jag körde logistik-race imorse. För att Julian skulle slippa fritis idag fick han åka med sin moster ner till Trosa. Så jag tog bilen, packade in barn och mig själv, åkte till dagis, dumpade Rufus, åkte till syrran, dumpade Julian, åkte tillbaka till Årsta, parkerade bilen (lagligt) och tog bussen till jobbet.

När jag körde bilen genom Årsta, på väg mot dagis, åkte jag över minerad mark. Den gamla korsningen där vi följt barn till dagis sedan september 2004. Jag har åkt där många gånger sen jag flyttade, men just den här morgonen drabbades jag av nåt. Det kanske var tidpunkten. Själva lämningsrutinen som stördes genom bilfärden och som gjorde att jag såg mig själv korsa gatan. Gravid med Rufus i magen och Julian i handen. Och jag kände hur energin genast sjönk.

Sen kom den tillbaka när jag trampade till på gasen och flög genom korsningen. Bort med den. Den är bakom, jag är igenom den. Så mycket i den gamla världen som drar ner och sänker. Tynger. Suger tag i all min energi och spottar ut den. Jag känner det så väl när det händer för jag blir fysiskt trött av att bara tänka på det. Men så mycket i den nya världen som ger mig kickar. Lyfter. Gör mig seende, gör mig stolt, produktiv.

Jag är så sjukt nöjd över att jag flyttat. Både geografiskt och mentalt. Jag trivs så otroligt bra. Med min egen ordning, i min lilla lägenhet, med mina saker, i en annan del av Årsta där jag kan börja om. Jag öppnar skåp och lådor och jag vet var saker ligger. Alla fula, gamla, spruckna saker är kastade. Det råder ett nytt kaos som bara jag varit med och skapat.

Jag har kontroll över mitt kaos. I alla fall ganska.

Och det är fan inte illa.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: