Keep on coming ångest

Och jag fortsätter att vältra mig i min egen tragiska tillvaro. Sover inte. Äter inte. Får fler och fler fysiska åkommor som jag inte tidigare fått tillfällighet att bekanta mig med, såsom hjärtklappning, yrsel, minnessvårigheter (den har ju i och för sig hängt med ett tag) och lite annat som får vardagen ur balans.

Men snart tror jag botten är nådd. Jag tror jag har snuddat den med tårna. Snart tar jag ingen mer skit. Snart får det vända. Jag tar sats mot botten och skjuter mig upp.

Min hjärna är i omläggningsfas. Tänk er sinnebilden av en död liten kromosom (eller nåt annat skit som kan ta en lång paus och sen återuppstå) som legat i tusen och åter tusen år bakom en bortglömd sten i något bortglömt jordlager. Plötsligt. En liten droppe vatten sipprar ner och träffar kromosomen rakt i skallen. Och så sätts processen igång.

Oj. Det är smärtsamt för den lilla kromosomen minsann. Den vrider och vänder sig i sina plågor och så vips så säger det plopp. Den spricker och ut kommer något jättevackert och starkt. Kanske någon form av fjäril eller nåt annat skitsymboliskt. Eller kanske en skitsnygg, stark, välformulerad, rolig, älskvärd, begåvad och vacker kvinna. Hela tiden satt hon där inne och väntade och väntade på den där vattendroppen som föll och föll och föll.

Dags att fälla ner mitt paraply. Hit me, alla världens vattendroppar!