Krama tillbaka – för snart är det för sent…

Eltandborsten surrar mot emaljen och vibrationerna får hela skallen att kännas som en humla. Som om inte tristessen i att borsta tänderna var tillräcklig, spär jag på måndagskänslan med att glo håglöst ut över vår tragiska bakgård. Allt är prydligt planterat och organiserat i “rabatter” infattade i aluminium. En långtråkig och kontrollerad – smakfull antar jag? – plats med lättskötta växter. En själsligt stendöd trädgård som inte kräver kärlek, knappt ens vatten. Till och med om somrarna ser den ut som en stäpp.

Mellan taniga trädstammar springer färglada barn i grådasket. De vet tydligen inte bättre än att bara liksom njuta av livet?

Tandborsten surrar. Det suger i magen på ett obestämbart sätt. Är det ångest? Är det förväntan? Nytt år kan ju framkalla både det ena och andra mycket intensivt. Det är inte säkert att man ska veta hur man känner. Huvudsaken är kanske att man känner?

På ett utebord springer en overallklädd liten kropp fram och tillbaka mot en vuxen påbyltat staty. På håll ser de ut att vara lika långa. Det ser komiskt ut, en synvilla. Som en lek springer barnet fram och tillbaka mot vad jag antar är förälder – om och om igen – på det där upprepande sättet som endast ungar kan uppskatta. Leken består i endast detta – springa, krama. Springa, krama.

Föräldern står, barnet springer, barnet kramar. Om och om igen.

Men det är något som inte stämmer med bilden. Det är något sorgligt och jag kan först inte avgöra vad det är. Min kropp känner det så starkt, som en urkraft, innan huvudet kommer i kapp.

Föräldern kramar inte tillbaka.

Plötsligt känner jag hur tårarna fullkomligen väller upp från ett längtande inre. Du måste krama tillbaka. Du bara måste! För snart är det för sent. Fattar du inte det! Krama tillbaka! Håll i hårt! Säg att du älskar om och om igen och släpp aldrig någonsin taget om den där lilla glada barnkroppen. Stå inte bara där! Gräv ansiktet djupt in i nacken, spara doften, spara skratten, lägg handen i det silkeslena håret, titta in i de förunderliga ögonen och släpp aldrig.

Ställ dina tusen frågor in den blicken och minns varje svar.

Munnen fylls med skum och jag låser in mig på badrummet. Spottar, snyter mig, hulkar i en handduk.

Han är på väg. Han har fått en lägenhet. Och jag är så lycklig och så tom. Euforisk och förtvivlad. Den lilla tjocka i overall är smal och gänglig och på väg i sina skitiga jeans och urtvättade kallingar. Med sig när han flyttar tar han sin intelligens, sin sjuka humor, sina märkliga frågor och sitt obetalbara smajl.

Det är inte slutet, för honom är det början. För mig är det också en början, men av helt annat slag. Det är dags att släppa taget om något och famla efter något annat.

Oss i en annan form.

Jag vet att jag kramade tillbaka när den lilla overallkroppen sprang emot mig. Jag vet att jag lyfte och bar, att jag låg nära om nätterna, strök mitt pekfinger över den runda kinden, delade värmen, förundrades över hans existens som också var min. Jag vet att jag höll den kladdig handen och viskade jag älskar dig alldeles för många gånger och att jag undrade över om det är osunt att älska någon så mycket?

Jag gjorde allt det där, men nu känns det som det inte var nog.

Men det måste det varit? Det var tillräckligt och jag vet att det var nog. Annars hade han inte vuxit upp och blivit sån som han är. Kärleken och närvaron har fortplantat sig i honom och mångdubblats tusenfalt.

Jag ser en hel människa.

Det är jag som inte får nog.

Och det är livsviktigt att kunna avgöra vilka behov som är mina och vilka som är hans.

För bådas skull.

En gång satt vi bokstavligt talat ihop, det gör vi inte längre. Tack o lov.

Men min kropp kommer alltid att minnas. Den kommer aldrig att glömma.

Tack o lov.

Köp Efter Morris här: