Har suttit halva dagen på det första redaktionsmötet för det jobb som kanske kan bli nåt. När man inte haft stimulerande möten på ett tag blir man rätt slut av så mycket gemensam kreativitet och driv i ett och samma rum. Det första som slog mig, när jag kom ut på gatan igen, var hur många möten jag suttit på under de senaste åren och känt; “Va fan gör jag här? Bryr jag mig ett skit om det här? Inget av det kommer ändå realiseras, så – why bother?”. Så många meningslösa timmar av min tid på jorden. Orkar inte ens tänka på det.
Eftersom jag ska ut till Filmhuset ikväll kändes det som slöseri med tid att åka hem. Jag kan ju jobba var som helst i världen. Jag började gå omkring i istiden och plötsligt stod jag i Stadsbiblioteket, Facksal 5.
Utan att ens tänka på det, hade jag gjort en tidsresa. Jag stod mitt i lukten av Filmvetenskap. Magisteruppsats. Tusentals sidor av filmteori och historia. Jag var 26 igen. Jag var utvilad, fattig och ansvarslös.
Och nu sitter jag här, inklämd mellan två studenter som skriver varsin tenta (förmodligen, jag har inte frågat för man ska vara tyst på bibblan) och känner mig både gammal och glad på samma gång. Visst är det roligt att plugga, men det är rätt roligt att vara ute på andra sidan också. Om inte annat så för att universitetsvärlden har rätt lite med verkligheten att göra.
Nej. Den här miljön funkar inte längre för mig. Den är förlegad. Jag blir hämmad av alla analoga bokhyllor, de som jag förut var så impad av. Jag går till nåt levande café istället.
För jag kan jobba var som helst i världen.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer