Sitter hemma och jobbar med ett par texter idag. Det går bra ( även om jag starkt ifrågasätter den geografiska placeringen av dagiset här utanför).
Och imorse tog barnveckan slut. Det är konstigt att dumpa dem och sen komma hem hit. Till P3 som enda sällskap. Till Ior som ligger i framstupa sidoläge under köksbordet. Tomma yoghurtskålar, halvätna mackor, tandborste med delfiner på under skostället i hallen. Urhoppade pyjamashögar. Små teckningar och lappar med obegriplig text på (“Titta, mamma! Jag har skrivit ett meddelande!”). Halvfärdiga legobyggen och ett övergivet barnrum. Helt lämnat i stunden.
När det är så här så är tomheten nästan möjlig att ta på. Den hänger som draperier i varenda rum.
Och så saknar jag M. Så läget är kanske inte på topp. Men det är säkert bra och väldigt nyttigt att vara med sig själv ett par dagar. Karaktärsdanande, tänker jag.
Men faktum kvarstår; jag hatar att göra saker jag inte vill, jag hatar att längta, hatar att vara utan.
Jag är inte designad för det här.
Köp Efter Morris här:
Det är faktiskt lite trösterikt ändå. Det är synd om människorna. Fast vi har det rätt bra också.
Du är i alla fall inte ensam om din belägenhet, om det är till någon tröst. Känner med dig.