Vem kunde tro? Jag. På andra sidan jordklotet.
Jag vet, numera, att jag är en person som sätter mål. Och jag når dem ofta. Även om det tar tid. När jag var 12 år bestämde jag mig för att jag ville ha en liten röd stuga. Ungefär samtidigt satt jag med jordgloben jag fått av farmor. Den var tänd på kvällarna. Och jag snurrade och snurrade. Tittade på de tecknade bergen. Haven. Öknarna.
Stjärnorna som markerade storstäder. New York. Tokyo. Berlin…
Nu har jag stått mitt i en av de där stjärnorna som finns på andra sidan av den lysande jordgloben – Sydney. Och den var inget i närheten av vad jag kunde föreställa mig…
Mycket var makalöst. Mycket kom utifrån. Men ändå – det allra mest bestående som resan lämnar efter sig: förändringen.
Relationerna som förändrats, förnyats. Omformats. Omdefinierats.
Relationerna.
Inte minst den till mig själv.
Nu när jag är hemma igen vägrar jag att lämna det bakom mig. Jag ältar foton, fraser, spelar upp scener och blundar på t-banan för att dra mig tillbaka in i det som var då.
Och jag vägrar befatta mig med nån sorts posttraumatisk resedeppighet. För jag är snart där igen.
På stranden. På höjden.
På randen.
Till paradiset.
Med M.
Köp Efter Morris här:
Du har lite tur som har M också. Fast han har mest tur såklart. Kul att du gillade Aussie. Puss
🙂 Jag har STOR tur. På så många, många sätt… Puss!
Jag tänker ofta att M är en ovanligt lyckligt lottad man som har någon som du. Och att endast en dåre skulle kunna släppa dig.
Men fina du. Jag har inte ens sett den här kommentaren. Nu blir jag gråtfärdig. Fy fan vad fint sagt. Kram!