Leverans

Som att plocka mellanmjölk (1,5-literspaket – varför ens tillverka mindre?), rostbröd (det där med havssalt… från vilket jävla hav, sjukt skeptisk!), pålägg (det man lägger på brödet från havet) med typ ögonbindel från hyllorna på Ica Årsta. Som att återigen torka sig med hushållspapper eller med Happy Birthday-servetter. Som att boka tvättid och förtränga den. Som att planera för “roligare vardagsmat” och end up with spagetti och köttfärsås, köttbullar och carbonara (och sen ibland, helt crazy, komma på att man blir aspoppis om man gör korvstroganoff).

Som en självklarhet. Summeringen. Förra året snackade jag om ett 2013 där allt planade. Och ett 2014 där varje dag skulle räknas.

Nu vill jag  prata om ett 2014 som verkligen gav motstånd. Kanske inte så mycket blod, men sjukt jävla mycket svett och tårar. Om varje dag räknades? Det är inte många brallor som är hela på knäna vid det här laget kan jag säga. Det var inte många nätter som bjöd på någon slags skönhetssömn. Du körde skiten ur mig, årjävel. 2014 ba “HA! You call that jobbigt?! I’ll show you jobbigt!”. Jag har gått från lite utväxt till djup hårproplematik, från vältränad till degig, från energisk till frenetisk. Från kontemplativ till aggressivt jagande och mycket bestämd. Lite slött pekande har blivit till målmedvetna helhandsrörelser och nävar i bord (eller vad som helst som funnits i närheten).

Visst. Men 2014 gav också en sommar från sagornas värld. En Berlin-resa som just nu känns påhittad rakt igenom. Så många skratt, så mycket inre lugn – mitt i kaoset. Värdigt mycket kärleksrus som bäddat in mitt helvetiska humör.

Och kära 2014 – du tryckte till slut upp mig i ett hörn. Jag är vanligtvis absolut emot fysiskt våld, men du tvingade mig att slå tillbaka. Sorry. Du förtjänade det. Ända in på det hårda strypgreppet.

Kära 2015. Nu släpper jag lite lätt på stryptaget för du måste få en chans att dra efter andan, men du får gärna förnimma hotet som hänger med från en passerad tid.

Leverans.

Det var ett ord 2014 inte riktigt förstod innebörden av. Men I’m sure – du vet. 2015. Du känner allvaret.

Jag har höga förväntningar. På mig själv. På jobbet. På det här jävla skitlandet.

Leverans. No mercy.

Och om inget hänt innan april kommer jag att tajta till strypgreppet.

Alternativt radera det här inlägget.

Gott nytt liv. God fortsättning.

Så länge det fortsätter.

Köp Efter Morris här: