Man kan pendla mellan nu och sen, när man tänker på sin egen tid.
Nu och jättesen.
Mitt i junifixet och avslutningar och packning och planering så tänker man att jag dör nog snart. Och i samma stund tänker jag att det är kort, kort, kort det här som är nu. Om bara en liten, liten, liten stund kommer man hem från jobbet och köket är skövlat och barskrapat på mackor, pålägg och mjölk, men själva orsaken till de tomma skåpen kommer inte hem förrän man själv somnat.
Och jävlar, jävlar, jävlar vad jag redan nu kan känna en bottenlös tomhet över det. (Jag har doktorshatt i att ta ut saker i förskott). Och när jag svävar där, ner mot den där bottenlösheten, så vill jag bara hålla dem nu – i den tiden som är nu. Inte den tiden som är där framme, utan den som pågår. Hålla alldeles för hårt och alldeles för länge. Titta på varje detalj i deras ögon, köra handen genom håret, luta kinden mot deras nackar. Jag vill bära omkring på dem som jag gjorde förut. Och när de sover. Ibland tänker jag “Bara en minut till ska jag titta. En minut till.”
Snart är det rekordslagning i isär (det heter inte så, men ni hajar?). 3,5 vecka. Det kommer gå strålande, det vet jag. Under tiden går det så bra så bra. Det är uppbrotten som inte fungerar. Det är själva brytet – hejdået och dygnet efteråt. Det knäcker och vrider om. En teckning, en skitig strumpa, en tandborste får woodo-funktion. Det gör ont i livmodern, bokstavligt talat.
Ungarna. De som får en att SE tiden gå. De som sätter allt i perspektiv, utan att de ens vet om det. De som får allt att kännas som ett gigantiskt timglas.
De som gör att den rinnande sanden hörs. Känns. Inte bara passerar obemärkt.
Det rasslar konstant.
Men jag hör det i alla fall.
Köp Efter Morris här:
Men alltså, ibland gör det så ont att läsa det du skriver. Du sätter ord på det som jag förtränger och det är troligen mycket klokare, men aj.
Ja, vi har väl alla olika metoder. Jag tänker ofta på skrivet för mig som när man skakar en läskflaska och sen skruvar lite lätt på korken. Pyset som kommer då. Det är texten.
Först efter pyset kan man dricka.
Ämen nu gråter jag som en gris! TVÅ veckor ska jag ha i sommar och jag har reserverat plats på psyket.
Det värsta är att jag inte tror psyket kan hjälpa oss. För det är samma när man kommer ut igen. Man får slipa sina själsliga vapen. Svinvassa. Och sen stå ut.
Ord saknas, <3 är närmst till hands.
<3