Helt utan att först förstå storheten i det, fick jag idag ett av de finaste betygen man kan få av ett barn.
Jag hetsade som vanligt in på skolan och hittade Julian framför datorn bland alla polarna. Den där minuten är underbar. Den minuten innan han sett mig och jag bara kan stå och betrakta honom en liten stund. Stora ögon. Leende mun. Engagerad blick.
– Hej…
En blick på mig. En på datorn. En rastlöshet i kroppen.
– Hej då! Ses imorgon!
Swosh. Runt hörnet. Tar min hand och drar mig intill sig.
– En puss, mamma…
Sen går vi tillsammans ner mot dagis. Han bubblar och berättar allt. Han har beställt ett nytt tevespel hos pappa. Varit på grönan. Fått en ny tröja. Jag lyssnar. “Jaaahaaa!”, och “Nähä, är det sant?!” eller “Men vad roligt!”.
Sen kommer det. Tre saker, ganska snabbt efter varandra. “De säger CP i skolan… vad betyder det?”, “Vad är en bögjävel?”, “Jag vet vad en K-pist är…”. Jag förklarar vad CP betyder, varför man inte använder bögjävel eller andra jävelsformer heller för den delen (om det inte är riktigt befogat) och att det är helt okej att veta vad en K-pist är så länge man inte använder den.
Det var som en liten miniatyrvulkan av läskiga frågor och påståenden som knappt går att ta i sin mun. Jag såg det. Jag förstod det. Jag frågade:
– Varför undrar du allt det här? Allt på en gång liksom.
Tystnad. Tvekan. Mumlande:
– Jag vågar inte fråga pappa… Inte om sånt.
Och jag kände hur min takhöjd sprängde atmosfären.
Köp Efter Morris här:
Härligt! Bästa känslan, att få vara ett barns förtrogne. Det är något man förtjänar, inte kan förvänta sig med automatik. Dina barn vet att hos dig är högt i tak. Så tacka och ta emot, du gör rätt. Kram.