Imorse nådde jag min mognadstopp. Verkligen. Att bara tänka tanken att ge sig in i diskussion med en 2,5-åring känns idotisk. Att sedan skrida till verket och FAKTISKT göra det €“ det finns helt enkelt inga ord för det tilltaget i hela SAOL. Det lutar åt att det ordet inte ens är uppfunnet.

Frukost. En ren och skär plåga. Som vanligt. Barn kutar omkring, stannar upp och petar i gröten med €jag vill ha fil istället€-uppsynen (hade det varit fil i tallriken hade det handlat om €jag vill ha gröt istället€-uppsynen). Jagar varandra, skriker, ylar, kräver, kväver och får magsyran att studsa upp i gomseglet.

Jag hatar frukost. Varje morgon drömmer jag om hotell.

Imorse toppade Rufus ovanstående sedvanliga aktiviteter med att vräka ner samtliga tidningar (plus lite annat som låg i samma hög, typ min mobil, solbrillor, ett par leksaksbilar och annat) med en smäll, rakt ner i köksgolvet.

Jag får nog. Fullständigt nog. Från mitt innersta sker ett vulkanutbrott. Jag orkar inte en minut till. Inte en sekund till. Jag vill kasta mig själv ut genom dörren och aldrig aldrig mer återvända. Kosta vad det kosta vill. Det finns andra som kan vara mycket bättre mammor än jag.

– SÄTT DIG NER PÅ STOLEN!!! ÄT DIN JÄVLA GRÖT!!! GÖR SOM JAG BER DIG EN ENDA GÅNG!!!
– Oaaaaa!!! Buuuhuuu!!!
– SÄTT DIG!!!

Paus. Luften vibrerar.

– Mamma ajj.

Tystnad.

– Mamma jätteajj€¦
– Ja. Jag är jättearg.

Djup suck.

– Dumma mamma!

Och här kommer den. Analyze this:

– Dumma Rufus!

Bra där. Så ska det låta. Det är den nivån vi ska hålla. Absolut. Tveklöst.

Jag behöver semester.

 

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: