Så. Nu har vi varit ute och lekt ett tag i en gigantisk snöhög och livet känns lite bättre. Jag fick dessutom barnvakt så jag kunde gå och handla i några minuter. Men jag börjar bli som min egen pappa är när vi går på stan i Trosa, träffar alltid nån som man måste prata med i minst en kvart…
Så jag pratade en kvart på Konsum. Och fick reda på några till som hade separarerat i den perifera bekantskapskretsen. Man får alltid reda på ett nyseparerat par varje vecka känns det som. Pappan jag snackade med föreslog att vi fixade en lägenhet i Årsta som kan hyras ut till ensamstående. Vi konstaterade att det skulle bli en lönsam affär. Vi ska tydligen alla den vägen vandra.
Nu har jag slängt ihop en gratäng på rester av gamla makaroner. Det är hyggligt vuxet att kunna göra det tycker jag. Och snart ska vi äta, jag och mina barn. Tillsammans med massa andra ensamma föräldrar som slängt ihop en söndagsmiddag på rester och sitter i sina kök med sina barn runtom i Årsta.
Så man är allt annat än ensam. Det känns tryggt på nåt märkligt vis.
Köp Efter Morris här:
Fniss!
Ha ha ha! Jag kanske kommenterar mig själv i sömnen?
Jag tycker R har ett visst släktskap med Frida i skrivsättet. Hm, intressant. En mer konspiratoriskt lagd person skulle kunna få för sig att du spökkommenterar dina egna inlägg för att haussa upp intresset, men jag är ju inte alls sån 😉
Antagligen. Lätt hänt. Man är överoptimistisk. Man borde vara realist. Man borde undvika att bli cynisk.
Japp, epidemi är ordet. Går so men löpeld genom Sverige. Trodde man skulle vara undantaget som bekräftar regeln… men icke. Måste haft hybris när jag tänkte så.
jodu, det verkar gå en epidemi bland 30+åriga föräldrar.
Plugga skaffa jobb etablera sig skaffa två barn inte sova och ut på andra sidan. Och väl där känner man inte igen varandra längre.
Som tur är har man vid det laget lärt sig laga makaronilåda.
Så det fixar sig!
Det är säkert Evolutionen som spökar.